Anden i glasflaskan

Det var en gång en fattig vedhuggare som arbetade från morgon till sen natt. När han äntligen hade sparat ihop lite pengar sa han till sin pojke, "Du är mitt enda barn. Jag vill spendera pengarna jag har tjänat genom hårt arbete på din utbildning. Lär dig ett hederligt yrke så att du kan försörja mig på min ålderdom när mina lemmar har blivit styva och jag måste sitta hemma." Då gick pojken till ett universitet och studerade flitigt. Hans lärare berömde honom och han stannade där en tid. Efter att ha genomarbetat några klasser, men ännu inte var perfekt i allt, var den lilla pitten som fadern hade sparat upp helt slut och pojken var tvungen att återvända hem till honom. "Åh", sa fadern ledsamt, "jag kan inte ge dig mer och i dessa svåra tider kan jag inte tjäna en daler mer än vad vi behöver för vårt dagliga bröd." - "Far, kära", svarade sonen, "oroa dig inte. Om det är Guds vilja kommer allt att gå bra för mig. Jag kommer att klara mig." När fadern sa att han skulle gå ut i skogen och tjäna lite pengar genom att hugga ved, sa sonen, "Jag ska följa med dig och hjälpa dig." - "Nej, min son", sa fadern, "du kommer att tycka att det är för svårt. Du är inte van vid hårt arbete och kommer inte att klara det. Dessutom har jag bara en yxa och inga pengar kvar att köpa en annan med." - "Gå bara till grannen", svarade sonen. "Han kommer att låna dig sin yxa tills jag har tjänat tillräckligt för att köpa en egen." Så fadern lånade en yxa från grannen och nästa morgon i gryningen gick de ut i skogen tillsammans. Sonen hjälpte sin far och var ganska glad och full av energi. När solen stod mitt över dem sa fadern, "Låt oss vila nu och äta vår middag. Då kommer allt att gå dubbelt så bra." Sonen plockade upp sitt bröd och sa, "Vila du bara, far. Jag är inte trött. Jag ska gå omkring lite i skogen och leta efter fågelbon." - "Åh, du dummer", sa fadern, "varför vill du springa omkring? Efteråt kommer du att vara trött och inte längre kunna lyfta en arm. Stanna här och sätt dig bredvid mig." Men sonen gick in i skogen, åt sitt bröd, var mycket glad och tittade in i de gröna grenarna för att se om han kunde hitta ett fågelbo. Han gick fram och tillbaka tills han till slut kom till en enorm ek som säkert var många hundra år gammal och som fem män inte skulle ha kunnat omsluta. Han stod där och tittade på den och tänkte, "Många fåglar måste ha byggt sitt bo i det trädet." Då trodde han plötsligt att han hörde en röst. När han lyssnade blev han medveten om att någon ropade ut med en dämpad röst, "Släpp ut mig. Släpp ut mig." Han tittade runt men kunde inte se något. Då trodde han att rösten kom från marken, så han skrek, "Var är du?" Rösten svarade, "Jag sitter fast här nere bland ekrötterna. Släpp ut mig. Släpp ut mig." Studenten började skrapa runt under trädet, sökte bland rötterna, tills han till slut hittade en glasflaska i en liten öppning. När han lyfte upp den och höll den mot ljuset såg han något som såg ut som en groda som hoppade upp och ner inuti. "Släpp ut mig. Släpp ut mig", ropade den igen, och studenten, som inte misstänkte något ont, drog ur korken från flaskan. Omedelbart steg en ande upp ur den och började växa. Den växte så snabbt att inom några ögonblick stod en hemsk karl, halv så stor som trädet, där framför studenten. "Vet du", skrek han med en skrämmande röst, "vad din belöning är för att ha släppt ut mig?" - "Nej", svarade studenten orädd. "Hur skulle jag veta det?" - "Då ska jag berätta för dig", skrek anden. "Jag måste bryta nacken på dig för det." - "Du borde ha sagt det tidigare", svarade studenten, "för då skulle jag ha lämnat dig instängd. Men mitt huvud ska stanna där det är tills fler människor har rådfrågats." - "Fler människor här, fler människor där", skrek anden. "Du ska få den belöning du har förtjänat. Tror du att jag var instängd där så länge som en tjänst? Nej, det var ett straff. Jag är den mäktige Mercurius. Jag måste bryta nacken på den som släpper ut mig." - "Ta det lugnt", svarade studenten. "Inte så snabbt. Först måste jag veta att du verkligen var instängd i den lilla flaskan och att du är den rätta anden. Om du verkligen kan komma in igen kommer jag att tro på det och du kan göra med mig vad du vill." Anden sa arrogant, "det är ett enkelt trick", drog ihop sig och gjorde sig så tunn och kort som han hade varit tidigare. Sedan kröp han tillbaka in i öppningen och genom flaskhalsen. Han var knappt inne igen när studenten tryckte tillbaka korken i flaskan och kastade tillbaka den där den hade varit bland ekrötterna. Och på så sätt lurade han anden. Studenten skulle precis gå tillbaka till sin far, men anden ropade ut klagande, "Åh, släpp ut mig. Åh, släpp ut mig." - "Nej", svarade studenten, "inte en andra gång. Jag kommer inte att släppa ut en person som en gång försökte döda mig, nu när jag har fångat honom igen." - "Om du släpper ut mig", skrek anden, "ska jag ge dig så mycket att du kommer att ha nog för resten av ditt liv." - "Nej", svarade studenten, "du skulle lura mig som du försökte första gången." - "Du kastar bort din egen lycka", sa anden. "Jag kommer inte att skada dig, utan i stället belöna dig rikt." Studenten tänkte, "Jag ska våga det. Kanske håller han sitt ord och hur som helst kommer han inte att få övertaget på mig." Så drog han ut korken och anden steg upp ur flaskan som tidigare och sträckte ut sig och blev lika stor som en jätte. "Nu ska du få din belöning", sa han och räckte studenten en liten trasa som såg ut precis som en liten bandage. Han sa, "Om du gnuggar ett sår med den ena änden, kommer det att läka, och om du gnuggar stål eller järn med den andra änden, kommer det att förvandlas till silver." - "Det måste jag prova", sa studenten. Han gick till ett träd, repade barken med sin yxa och gnuggade sedan med den ena änden av bandaget. Det stängdes omedelbart samman och läkte. "Nu är det bra", sa han till anden, "och vi kan skiljas åt." Anden tackade honom för att ha befriat honom och studenten tackade anden för presenten och återvände till sin far. "Var har du varit och sprungit omkring?" sa fadern. "Varför har du glömt ditt arbete? Jag sa att du inte skulle få något gjort." - "Bekymra dig inte, far. Jag ska ta igen det." - "Ta igen det verkligen", sa fadern argt. "Besvära dig inte." - "Bara titta, far. Jag ska snart hugga ner det trädet där och få det att krascha." Då tog han sitt bandage, gnuggade yxan med det och slog till med ett kraftigt slag, men eftersom järnet hade förvandlats till silver, böjde sig skäreggen tillbaka på sig själv. "Hej, far, titta bara vilken dålig yxa du har gett mig. Den är helt ur form." Fadern blev chockad och sa, "Åh, vad har du gjort! Nu måste jag betala för yxan och jag vet inte med vad. Det är allt jag får ut av ditt arbete." - "Bli inte arg", sa sonen, "jag ska betala för yxan." - "Åh, du dummer", skrek fadern, "Hur ska du betala för den? Du har ingenting annat än vad jag ger dig. Du har studenttrick fast i huvudet, men du kan ingenting om att hugga ved." Efter en liten stund sa studenten, "Far, jag kan inte arbeta längre trots allt. Låt oss sluta för dagen." - "Nåväl", svarade han, "tror du att jag kan stå omkring med händerna i fickorna som du? Jag måste fortsätta arbeta, men du kan gå hem." - "Far, jag är här i skogen för första gången. Jag känner inte till vägen ensam. Var snäll och följ med mig." Hans ilska hade nu lagt sig, så till slut lät fadern sig övertalas att gå hem med honom. Där sa han till sonen, "Gå och sälj den skadade yxan och se vad du kan få för den. Jag måste tjäna in skillnaden för att kunna betala grannen." Sonen plockade upp yxan och tog den till staden till en guldsmed, som testade den, vägde den och sedan sa, "Den är värd fyra hundra daler. Jag har inte så mycket kontanter hos mig." Studenten sa, "Ge mig vad du har. Jag ska låna dig resten." Guldsmeden gav honom tre hundra daler och var skyldig honom hundra. Sedan gick studenten hem och sa, "Far, jag har lite pengar. Gå och fråga grannen vad han vill ha för yxan." - "Jag vet redan", svarade den gamle mannen. "En daler, sex groschen." - "Ge honom då två daler, tolv groschen. Det är dubbelt så mycket som det är värt och det är tillräckligt. Se, jag har mer än tillräckligt med pengar." Sedan gav han fadern hundra daler och sa, "Du ska aldrig behöva något. Leva precis som du vill." - "Herregud", sa den gamle mannen. "Var fick du alla de pengarna?" Då berättade sonen för honom allt som hade hänt och hur han genom att lita på sin tur hade gjort ett sådant kap. Med de pengar som var kvar gick han tillbaka till universitetet och fortsatte sina studier och eftersom han kunde läka alla sår med sitt bandage blev han den mest berömda läkaren i hela världen.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.