Berättelsen om ynglingen som gick ut för att lära sig vad rädsla var

En viss far hade två söner, den äldre av dem var smart och förståndig, och kunde göra allting, men den yngre var dum och kunde varken lära sig eller förstå något, och när folk såg honom sa de, "Det är en karl som kommer att ge sin far en del problem!" När något skulle göras var det alltid den äldre som tvingades göra det; men om hans far bad honom hämta något när det var sent, eller på natten, och vägen gick genom kyrkogården, eller någon annan dyster plats, svarade han "Åh, nej, far, jag går inte dit, det får mig att darra!" för han var rädd. Eller när berättelser berättades vid elden på natten som fick köttet att krypa, sa lyssnarna ibland "Åh, det får oss att darra!" Den yngre satt i ett hörn och lyssnade med de andra, och kunde inte föreställa sig vad de kunde mena. "De säger alltid 'det får mig att darra, det får mig att darra!' Det får inte mig att darra," tänkte han. "Det måste också vara en konst som jag inte förstår någonting om."

Nu hände det att hans far sa till honom en dag "Lyssna på mig, du där i hörnet, du blir lång och stark, och du måste också lära dig något som du kan försörja dig med. Se hur din bror arbetar, men du tjänar inte ens ditt salt." - "Nå, far," svarade han, "jag är mycket villig att lära mig något - om det bara kunde ordnas, skulle jag vilja lära mig att darra. Det förstår jag inte alls än." Den äldre brodern log när han hörde det, och tänkte för sig själv, "Herregud, vilken blockhuvud den där brodern till mig är! Han kommer aldrig att vara bra för någonting så länge han lever. Den som vill bli en lie måste böja sig i tid." Fadern suckade och svarade honom "du ska snart lära dig vad det innebär att darra, men du kommer inte att tjäna ditt bröd med det."

Strax efter detta kom klockaren till huset på besök, och fadern beklagade sig över sitt problem och berättade för honom hur hans yngre son var så efter i alla avseenden att han inte visste någonting och inte lärde sig någonting. "Tänk," sa han, "när jag frågade honom hur han tänkte försörja sig, ville han faktiskt lära sig att darra." - "Om det är allt," svarade klockaren, "kan han lära sig det av mig. Skicka honom till mig, så ska jag snart putsa upp honom." Fadern var glad att göra det, för han tänkte, "Det kommer att träna pojken lite." Klockaren tog därför med honom hem till sig, och han fick ringa i klockan. Efter en dag eller två väckte klockaren honom vid midnatt och bad honom stiga upp och gå upp i kyrktornet och ringa i klockan. "Du ska snart lära dig vad darrning är," tänkte han, och gick i hemlighet dit före honom; och när pojken var uppe i tornet och vände sig om och just skulle ta tag i klockrepet, såg han en vit gestalt stående på trappan mittemot ljudhålet. "Vem är där?" ropade han, men gestalten gav inget svar och rörde sig inte heller. "Ge ett svar," ropade pojken, "eller försvinn, du har inget här att göra på natten." Klockaren stod emellertid kvar orörlig så att pojken skulle tro att han var ett spöke. Pojken ropade en andra gång, "Vad vill du här? - tala om du är en ärlig karl, annars kastar jag dig ner för trappan!" Klockaren tänkte, "han kan inte mena allvar med sina ord," gav inget ljud ifrån sig och stod som om han vore gjord av sten. Då ropade pojken till honom för tredje gången, och eftersom det också var till ingen nytta, sprang han emot honom och knuffade spöket ner för trappan, så att det föll ner tio steg och låg kvar där i ett hörn. Därefter ringde han i klockan, gick hem och utan att säga ett ord gick han och la sig och somnade. Klockarens hustru väntade länge på sin man, men han kom inte tillbaka. Till slut blev hon orolig, väckte pojken och frågade, "Vet du inte var min man är? Han klättrade upp i tornet före dig." - "Nej, det vet jag inte," svarade pojken, "men någon stod vid ljudhålet på andra sidan trappan, och eftersom han varken gav något svar eller gick iväg, tog jag honom för en skurk och kastade honom nerför trappan, gå bara dit och se om det var han. Jag skulle vara ledsen om det var så." Kvinnan sprang iväg och fann sin man, som låg och klagade i hörnet, och hade brutit benet.

Hon bar ner honom, och sedan skyndade hon sig med höga skrik till pojkens far. "Din pojke," skrek hon, "har orsakat en stor olycka! Han har kastat ner min man för trappan och fått honom att bryta benet. Ta bort den oduglige killen från vårt hus." Fadern blev förskräckt och sprang dit och skällde ut pojken. "Vilka elaka tricks är det här?" sa han, "djävulen måste ha satt detta i ditt huvud." - "Far," svarade han, "lyssna på mig. Jag är helt oskyldig. Han stod där på natten som en som tänker göra något ont. Jag visste inte vem det var, och jag bad honom tre gånger antingen att tala eller att gå iväg." - "Åh," sa fadern, "jag har inget annat än olycka med dig. Gå ut ur min åsyn. Jag vill inte se dig mer." - "Ja, far, det gör jag gärna, vänta bara tills det blir dag. Då ska jag gå ut och lära mig att darra, och då ska jag åtminstone förstå en konst som kommer att försörja mig." - "Lär dig vad du vill," sa fadern, "det är mig likgiltigt. Här är femtio thaler till dig. Ta dem och gå ut i den stora världen, och berätta inte för någon varifrån du kommer, och vem som är din far, för jag har anledning att skämmas över dig." - "Ja, far, det ska bli som du vill. Om du inte önskar något mer än det, kan jag lätt komma ihåg det."

När dagen grydde stoppade pojken därför sina femtio thaler i fickan och gick ut på den stora landsvägen och sa hela tiden till sig själv, "Om jag ändå kunde darra! Om jag ändå kunde darra!" Då kom en man fram som hörde den här konversationen som ynglingen höll med sig själv, och när de hade gått lite längre till där de kunde se galgen, sa mannen till honom, "Se där är trädet där sju män har gift sig med repmakarens dotter, och nu lär de sig att flyga. Sätt dig ned under det, och vänta tills natten kommer, så kommer du snart att lära dig att darra." - "Om det är allt som behövs," svarade ynglingen, "är det lätt gjort; men om jag lär mig att darra så snabbt, ska du få mina femtio thaler. Kom bara tillbaka till mig tidigt på morgonen." Då gick ynglingen till galgen, satte sig under den och väntade till kvällen kom. Och eftersom han var kall, tände han sig en eld, men vid midnatt blåste vinden så skarpt att han trots sin eld inte kunde bli varm. Och eftersom vinden slog de hängda männen mot varandra, och de rörde sig fram och tillbaka, tänkte han för sig själv "Du darrar nere vid elden, men hur de där uppe måste frysa och lida!" Och eftersom han tyckte synd om dem, lyfte han upp stegen, klättrade upp, lossade en efter en, och tog ner alla sju. Sedan rörde han om i elden, blåste på den och satte dem alla runt den för att värma sig. Men de satt där och rörde sig inte, och elden fångade deras kläder. Så sa han, "Akta er, annars hänger jag upp er igen." De döda männen hörde emellertid inte, utan var helt tysta och lät sina trasor brinna. På det här blev han arg och sa, "Om ni inte akta er, kan jag inte hjälpa er, jag tänker inte bli bränd med er," och han hängde upp dem igen var och en i sin tur. Sedan satte han sig ner vid sin eld och somnade, och nästa morgon kom mannen till honom och ville ha de femtio thalerna, och sa, "Nå, vet du hur man darrar nu?" - "Nej," svarade han, "hur skulle jag få veta det? De där killarna där uppe öppnade inte sina munnar, och var så dumma att de lät de få gamla trasor som de hade på sina kroppar brinna." Då såg mannen att han inte skulle få de femtio thalerna den dagen, och gick iväg och sa, "En sådan här har aldrig kommit i min väg förut."

Ynglingen gick också sin väg, och började återigen muttra för sig själv, "Åh, om jag bara kunde darra! Åh, om jag bara kunde darra!" En vagnskusk som gick bakom honom hörde det och frågade, "Vem är du?" - "Jag vet inte," svarade ynglingen. Då frågade vagnskusken, "Var kommer du ifrån?" - "Jag vet inte." - "Vem är din far?" - "Det får jag inte berätta för dig." - "Vad är det du alltid muttrar mellan tänderna." - "Åh," svarade ynglingen, "jag önskar så att jag kunde darra, men ingen kan lära mig hur man gör det." - "Sluta med ditt dumma snack," sa vagnskusken. "Kom, följ med mig, jag ska se till att du får en plats." Ynglingen gick med vagnskusken, och på kvällen kom de till en värdshus där de ville övernatta. Då sa ynglingen vid ingången till rummet högt, "Om jag bara kunde darra! Om jag bara kunde darra!" Värden som hörde detta, skrattade och sa, "Om det är ditt önskemål, borde det finnas en bra möjlighet för dig här." - "Åh, tig," sa värdfolket, "så många nyfikna personer har redan förlorat sina liv, det skulle vara synd och skam om så vackra ögon som dessa aldrig skulle få se dagsljuset igen." Men ynglingen sa, "Hur svårt det än är, ska jag lära mig det och just därför har jag rest hit." Han lät värden få ingen ro, förrän denne berättade för honom att inte långt därifrån stod ett hemsökt slott där vem som helst mycket lätt kunde lära sig vad darrning var, om han bara ville vakta i det i tre nätter. Kungen hade lovat att den som vågade skulle få hans dotter till hustru, och hon var den vackraste flickan solen sken på. Stora skatter låg också i slottet, som bevakades av onda andar, och dessa skatter skulle då bli fria och skulle göra en fattig man tillräckligt rik. Redan många män hade gått in i slottet, men hittills hade ingen kommit ut igen. Då gick ynglingen nästa morgon till kungen och sa att om han fick lov skulle han vaka i det hemsökta slottet i tre nätter. Kungen såg på honom, och eftersom ynglingen behagade honom, sa han, "Du får be om tre saker att ta med dig in

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.