Bonden och djävulen

Det var en gång en klarsynt, slug bonde vars knep ofta diskuterades. Den bästa historien är dock hur han en gång lade vantarna på Djävulen och lurade honom. Bonden hade en dag arbetat på sin åker, och när skymningen började falla gjorde han sig redo att åka hem. Då såg han en hög av brinnande kol mitt på sin åker. När han, fylld av förvåning, gick fram till den, satt en liten svart djävul på de levande kolen. "Du sitter verkligen på en skatt!" sa bonden. "Ja, verkligen", svarade Djävulen, "på en skatt som innehåller mer guld och silver än du någonsin sett i ditt liv!" - "Skatten ligger på min åker och tillhör mig", sa bonden. "Den är din", svarade Djävulen, "om du i två år ger mig hälften av allt din åker producerar. Pengar har jag nog av, men jag längtar efter jordens frukter." Bonden gick med på avtalet. "För att inga tvister ska uppstå om uppdelningen", sa han, "ska allt som är ovan jord tillhöra dig, och vad som är under jorden tillhöra mig." Djävulen var nöjd med det, men den sluga bonden hade sått rovor.
Nu när det var dags för skörd dök Djävulen upp och ville ta sin del; men han fann inget annat än de gula vissna bladen, medan bonden, full av glädje, grävde upp sina rovor. "Du fick överhanden den här gången", sa Djävulen, "men nästa gång ska det inte gå till så. Vad som växer ovan jord ska vara ditt, och vad som är under det, mitt." - "Jag är villig", svarade bonden; men när det var dags att så, sådde han inte rovor igen, utan vete. Kornet mognade och bonden gick ut på åkern och skar ner de fulla stjälkarna till marken. När Djävulen kom, hittade han inget annat än stubbarna och gick iväg i vrede ner i en klippskreva. "Så här lurar man Djävulen", sa bonden, och gick och hämtade skatten.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.