De två kungarnas barn

Det var en gång en kung som hade en liten pojke om vilken det hade förutsagts att han skulle dödas av en hjort när han var sexton år gammal, och när han hade nått den åldern gick jägarna en gång på jakt med honom. I skogen blev kungens son skild från de andra, och plötsligt såg han en stor hjort som han ville skjuta, men kunde inte träffa. Till sist jagade han hjorten så långt att de var helt ute ur skogen, och då stod plötsligt en stor lång man där istället för hjorten, och sa, "Det är bra att jag har dig. Jag har redan förstört sex par glas skridskor med att springa efter dig, och har inte kunnat få tag på dig." Då tog han kungens son med sig, och släpade honom genom en stor sjö till ett stort slott, och där fick han sätta sig ner vid bordet med honom och äta något. När de hade ätit något tillsammans sa kungen, "Jag har tre döttrar, du måste vakta över den äldsta för en natt, från nio på kvällen till sex på morgonen, och varje gång klockan slår, kommer jag själv och ropar, och om du då inte ger mig något svar, imorgon morgon ska du dödas, men om du alltid ger mig ett svar, ska du få henne till fru."
När de unga gick till sovrummet stod där en stenbild av Sankt Kristoffer, och kungens dotter sa till den, "Min far kommer kl nio, och varje timme tills det slår tre; när han ropar, ge honom ett svar istället för kungens son." Då nickade stenbilden av Sankt Kristoffer med huvudet ganska snabbt, och sedan allt långsammare tills den till sist stod stilla. Nästa morgon sa kungen till honom, "Du har utfört uppdraget bra, men jag kan inte ge bort min dotter. Du måste nu vakta en natt vid min andra dotter, och sedan ska jag överväga med mig själv, om du kan få min äldsta dotter till fru, men jag ska komma varje timme själv, och när jag ropar dig, svara mig, och om jag ropar dig och du inte svarar, ska ditt blod rinna." Då gick de båda in i sovrummet, och där stod en ännu större stenbild av Sankt Kristoffer, och kungens dotter sa till den, "Om min far ropar, svara du honom." Då nickade den stora stenbilden av Sankt Kristoffer återigen med huvudet ganska snabbt och sedan allt långsammare, tills den slutligen stod stilla igen. Och kungens son lade sig ner på tröskeln, lade sin hand under huvudet och sov. Nästa morgon sa kungen till honom, "Du har verkligen utfört uppdraget bra, men jag kan inte ge bort min dotter; du måste nu vakta en natt vid den yngsta prinsessan, och sedan ska jag överväga med mig själv om du kan få min andra dotter till fru, men jag ska komma varje timme själv, och när jag ropar dig svara mig, och om jag ropar dig och du inte svarar, ska ditt blod rinna för mig."

Då gick de ännu en gång tillsammans till sovrummet, och där fanns en mycket större och mycket högre bild av Sankt Kristoffer än de två första hade varit. Kungens dotter sa till den, "När min far ropar, svara du." Då nickade den stora långa stenbilden av Sankt Kristoffer i en halvtimme med huvudet, tills det till sist stod stilla igen. Och kungens son lade sig ner på tröskeln till dörren och sov. Nästa morgon sa kungen, "Du har verkligen vakat bra, men jag kan inte ge dig min dotter nu; jag har en stor skog, om du huggar ner den åt mig mellan klockan sex i morse och sex på kvällen, ska jag tänka på det." Då gav han honom en glasyxa, en glaskil och en glashammare. När han kom in i skogen, började han genast att hugga, men yxan gick sönder i två delar, sedan tog han kilen, och slog på den en gång med hammaren, och den blev så kort och så liten som sand. Då blev han mycket bekymrad och trodde att han skulle dö, och satte sig ner och grät.

Nu när det var middag sa kungen, "En av er flickor måste ta honom något att äta." - "Nej," sa de två äldsta, "Vi kommer inte att ta det till honom; den som han sist vakade hos, kan ta honom något." Då var den yngsta tvungen att gå och ta honom något att äta. När hon kom in i skogen, frågade hon honom hur det gick för honom? "Åh," sa han, "det går väldigt dåligt för mig." Då sa hon att han skulle komma och bara äta lite. "Nej," sa han, "det kan jag inte, jag kommer ändå att dö, så jag kommer inte att äta mer." Då talade hon så vänligt till honom och bad honom bara försöka, så han kom och åt något. När han hade ätit något sa hon, "Jag ska kamma ditt hår en stund, och sedan kommer du att känna dig gladare."

Så kammade hon hans hår, och han blev trött och somnade, och då tog hon sin näsduk och gjorde en knut på den, och slog den tre gånger på jorden, och sa, "Jordarbetare, kom fram." På ett ögonblick, kom ett stort antal små jordmän fram, och frågade vad kungens dotter befallde? Då sa hon, "Inom tre timmars tid måste den stora skogen vara nedhuggen, och hela virket lagt i högar." Så gick de små jordmännen omkring och samlade ihop hela sin släkt för att hjälpa dem med arbetet. De började genast, och när de tre timmarna var över, var allt klart, och de kom tillbaka till kungens dotter och berättade det för henne. Då tog hon sin vita näsduk igen och sa, "Jordarbetare, gå hem." På det försvann de alla. När kungens son vaknade, var han överlycklig, och hon sa, "Kom hem när klockan har slagit sex." Han gjorde som hon sa, och då frågade kungen, "Har du huggit ner skogen?" - "Ja," sa kungens son. När de satt vid bordet, sa kungen, "Jag kan inte ge dig min dotter till fru ännu, du måste fortfarande göra något mer för hennes skull." Så frågade han vad det skulle vara då? "Jag har en stor fiskdamm," sa kungen. "Du måste gå dit imorgon bitti och rensa den från allt slam tills den är så klar som en spegel, och fylla den med alla sorters fiskar." Nästa morgon gav kungen honom en glasspade och sa, "Fiskdammen måste vara klar klockan sex." Så gick han iväg, och när han kom till fiskdammen stack han spaden i leran och den gick sönder, sedan stack han sin hacka i leran, och bröt även den. Då blev han mycket bekymrad. Vid middagstid kom den yngsta dottern och gav honom något att äta, och frågade hur det gick för honom? Så sa kungens son att allt gick väldigt dåligt med honom, och att han säkert skulle förlora sitt huvud. "Mina verktyg har gått sönder igen." - "Åh," sa hon, "du måste bara komma och äta något, och sedan kommer du att vara i ett annat sinneslag." - "Nej," sa han, "jag kan inte äta, jag är alldeles för olycklig för det!" Då gav hon honom många goda ord tills han slutligen kom och åt något. Sedan kammade hon hans hår igen, och han somnade, så tog hon ännu en gång sin näsduk, knöt en knut på den, och slog marken tre gånger med knuten, och sa, "Jordarbetare, kom fram." På ett ögonblick kom ett stort antal små jordmän och frågade vad hon önskade, och hon berättade att inom tre timmars tid måste de ha fiskdammen helt rengjord, och den måste vara så klar att folk kunde se sig själva speglas i den, och alla sorters fiskar måste finnas i den. De små jordmännen gick iväg och kallade på alla sina släktingar för att hjälpa dem, och på två timmar var det klart. Sedan återvände de till henne och sa, "Vi har gjort som du befallde." Kungens dotter tog näsduken och slog återigen tre gånger på marken med den, och sa, "Jordarbetare, gå hem igen." Då gick de alla iväg.

När kungens son vaknade var fiskdammen klar. Då gick också kungens dotter iväg, och sa till honom att när det var sex skulle han komma till huset. När han kom till huset frågade kungen, "Har du fått fiskdammen klar?" - "Ja," sa kungens son. Det var mycket bra.

När de åter satt vid bordet sa kungen, "Du har verkligen fått fiskdammen klar, men jag kan inte ge dig min dotter ännu; du måste bara göra en sak till." - "Vad är det då?" frågade kungens son. Kungen sa att han hade ett stort berg där det bara fanns törnen som alla måste huggas ner, och på toppen av det måste den unge bygga upp ett stort slott, som måste vara så starkt som någon kunde tänka sig, och all den möbler och utrustning som hör till ett slott måste vara inne i det. Och när han steg upp nästa morgon gav kungen honom en glasyxa och en glasborr med sig, och han skulle ha allt klart klockan sex. När han huggit ner den första törnen med yxan, bröt den av kort, och så små att bitarna flög åt alla håll, och han kunde inte använda borren heller. Då blev han helt eländig, och väntade på sin älskade för att se om hon inte skulle komma och hjälpa honom i hans nöd. När det var middag kom hon och gav honom något att äta. Han gick henne till mötes och berättade allt för henne, och åt något, och lät henne kamma hans hår och somnade. Då tog hon en gång till knuten och slog jorden med den, och sa, "Jordarbetare, kom fram!" Då kom återigen ett stort antal jordmän, och frågade vad hennes önskan var. Då sa hon, "Inom loppet av tre timmar måste de hugga ner hela törnarna, och ett slott måste byggas på toppen av berget som måste vara så starkt som någon kan tänka sig, och all den möbler som hör till ett slott måste vara inne i det." De gick iväg, och kallade på sina släktingar för att hjälpa dem och när tiden var inne, var allt klart. Då kom de till kungens dotter och berättade det för henne, och kungens dotter tog sin näsduk och slog tre gånger på jorden med den, och sa, "Jordarbetare, gå hem," på vilket de alla försvann. När alltså kungens son vaknade och såg att allt var klart, var han lycklig som en fågel i luften.

När det hade slagit sex, gick de hem tillsammans. Då sa kungen, "Är slottet klart?" - "Ja," sa kungens son. När de satt ner vid bordet, sa kungen, "Jag kan inte ge bort min yngsta dotter förrän de två äldsta är gifta." Då blev kungens son och kungens dotter ganska bekymrade, och kungens son hade ingen aning om vad han skulle göra. Men han gick på natten till kungens dotter och rymde med henne. När de hade kommit en liten bit bort, tittade kungens dotter runt och såg sin far bakom henne. "Åh," sa hon, "vad ska vi göra? Min far är bakom oss, och kommer att ta oss tillbaka med honom. Jag ska genast förvandla dig till en törnbuske, och mig själv till en ros, och jag ska gömma mig mitt i busken." När fadern kom till platsen, stod där en törnbuske med en ros på den, då skulle han plocka rosen, när tornen kom och stack hans finger så att han var tvungen att gå hem igen. Hans fru frågade varför han inte hade tagit med deras dotter tillbaka med honom? Så sa han att han nästan hade kommit ikapp henne, men att han plötsligt hade tappat bort henne, och en törnbuske med en ros växte på platsen.

Då sa drottningen, "Om du bara hade plockat rosen, skulle törnen ha varit tvungen att komma också." Så gick han tillbaka igen för att plocka rosen, men under tiden var de två redan långt borta över slätten, och kungen sprang efter dem. Då tittade dottern en gång till runt och såg sin far komma, och sa, "Åh, vad ska vi göra nu? Jag ska genast förvandla dig till en kyrka och mig själv till en präst, och jag ska stå uppe i predikstolen, och predika." När kungen kom till platsen, stod där en kyrka, och i predikstolen var en präst som predikade. Så han lyssnade på predikan, och gick sedan hem igen.

Då frågade drottningen varför han inte hade tagit med deras dotter hem, och han sa, "Nä, jag sprang länge efter henne, och precis när jag trodde att jag snart skulle komma ikapp henne, stod det en kyrka där och en präst var i predikstolen och predikade." - "Du borde bara ha tagit med prästen," sa hans fru, "och då skulle kyrkan snart ha kommit. Det är ingen idé att skicka dig, jag måste gå dit själv." När hon hade gått en stund, och kunde se de två i fjärran, tittade kungens dotter runt och såg sin mor komma, och sa, "Nu är vi förlorade, för min mor kommer själv: Jag ska genast förvandla dig till en fiskdamm och mig själv till en

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.