Den goda affären

Det var en gång en bonde som hade kört sin ko till marknaden och sålt den för sju thaler. På vägen hem var han tvungen att passera en damm, och redan på långt håll hörde han grodorna ropa, "Aik, aik, aik, aik." - "Nåväl," sa han till sig själv, "de pratar utan rim eller reson, det är sju som jag har fått, inte åtta." När han kom till vattnet skrek han till dem, "Dumma djur som ni är! Vet ni inte bättre än så? Det är sju thaler och inte åtta." Grodorna stod dock på sina, "aik aik, aik, aik." - "Kom då, om ni inte vill tro det, jag kan räkna det för er." Och han tog fram sina pengar ur fickan och räknade ut de sju thalerna, alltid räknade han fyra och tjugo groschen till en thaler. Grodorna brydde sig dock inte om hans räkning, utan skrek fortfarande, "aik, aik, aik, aik." - "Vad," skrek bonden, helt arg, "eftersom ni är fast beslutna att veta bättre än jag, räkna det själva," och kastade alla pengarna i vattnet till dem. Han stod stilla och ville vänta tills de var klara och hade gett honom hans egna pengar igen, men grodorna höll fast vid sin åsikt och skrek ständigt, "aik, aik, aik, aik," och dessutom kastade de inte ut pengarna igen. Han väntade ändå en lång stund tills kvällen kom och han var tvungen att gå hem. Då skällde han ut grodorna och skrek, "Ni vattenplaskare, ni tjockskallar, ni stirrögon, ni har stora munnar och kan skrika tills man får ont i öronen, men ni kan inte räkna sju thaler! Tror ni att jag ska stå här tills ni är klara?" Och med det gick han iväg, men grodorna skrek fortfarande, "aik, aik, aik, aik," efter honom tills han gick hem helt arg.
Efter ett tag köpte han en annan ko, som han dödade, och han gjorde beräkningen att om han sålde köttet bra skulle han kunna tjäna lika mycket som de två korna var värda, och dessutom få skinnet på köpet. När han därför kom till staden med köttet samlades en stor skara hundar framför porten, med en stor vinthund i spetsen, som hoppade på köttet, sniffade på det och skällde, "Wow, wow, wow." Eftersom det inte gick att stoppa honom sa bonden till honom, "Ja, ja, jag vet mycket väl att du säger, 'wow, wow, wow,' eftersom du vill ha lite av köttet; men det skulle gå illa för mig om jag skulle ge det till dig." Hunden svarade dock inget annat än "wow, wow." - "Vill du lova att inte äta upp allt då, och vill du gå i borgen för dina kompisar?" - "Wow, wow, wow," sa hunden. "Nåväl, om du insisterar på det, ska jag lämna det åt dig; jag känner dig väl, och vet vem som är din husse; men det här säger jag dig, jag måste ha mina pengar om tre dagar eller annars kommer det att gå illa för dig; du måste bara ta med det till mig." Därpå lastade han av köttet och vände tillbaka, hundarna kastade sig över det och skällde högljutt, "wow, wow." Bonden, som hörde dem på avstånd, sa till sig själv, "Hör på, nu vill de alla ha lite, men den stora är ansvarig för mig." När tre dagar hade gått, tänkte bonden, "I kväll kommer mina pengar att vara i min ficka," och var mycket nöjd. Men ingen skulle komma och betala det. "Det går inte att lita på någon nu," sa han; och till slut tappade han tålamodet, gick in i staden till slaktaren och krävde sina pengar. Slaktaren trodde att det var ett skämt, men bonden sa, "Skoja åt sidan, jag vill ha mina pengar! Tog inte den stora hunden med sig hela den slaktade kon till dig för tre dagar sedan?" Då blev slaktaren arg, tog en sopkvast och drev ut honom. "Vänta lite," sa bonden, "det finns fortfarande lite rättvisa i världen!" och gick till det kungliga slottet och bad om en audiens. Han fördes inför kungen, som satt där med sin dotter, och frågade honom vilken skada han hade lidit. "Åh!" sa han, "grodorna och hundarna har tagit ifrån mig det som är mitt, och slaktaren har betalat mig för det med pinnen," och han berättade i detalj allt som hade hänt. Då började kungens dotter att skratta hjärtligt, och kungen sa till honom, "Jag kan inte ge dig rättvisa i detta, men du ska få min dotter till hustru för det, - i hela sitt liv har hon aldrig skrattat som hon just gjorde åt dig, och jag har lovat henne åt den som kunde få henne att skratta. Du kan tacka Gud för din tur!" "Åh," svarade bonden, "jag vill inte ha henne, jag har redan en fru, och hon är en för mycket för mig; när jag kommer hem, är det precis som om jag hade en fru som stod i varje hörn." Då blev kungen arg och sa, "Du är en bonde." - "Åh, herre kung," svarade bonden, "vad kan du förvänta dig av en oxe, annat än kött?" - "Stopp," svarade kungen, "du ska få en annan belöning. Stick nu, men kom tillbaka om tre dagar, och då ska du få fem hundra uträknade i fullt." När bonden gick ut genom porten sa vakten, "Du har fått kungens dotter att skratta, så du kommer säkert att få något bra." - "Ja, det är vad jag tror," svarade bonden; "fem hundra ska räknas ut till mig." - "Hör på," sa soldaten, "ge mig lite av det. Vad kan du göra med alla de pengarna?" - "Eftersom det är du," sa bonden, "ska du få två hundra; presentera dig om tre dagars tid inför kungen, och låt det betalas till dig." En jude, som stod bredvid och hade hört samtalet, sprang efter bonden, höll honom i rocken och sa, "Åh, underverk! Vilket lyckobarn du är! Jag ska växla det åt dig, jag ska växla det åt dig till småmynt, vad vill du med de stora thalerna?" - "Jude," sa bonden, "tre hundra kan du fortfarande få; ge det till mig genast i mynt, om tre dagar från nu kommer du att få betalt för det av kungen." Juden var nöjd med vinsten och tog med summan i dåliga groschen, varav tre var värda två goda. Efter att tre dagar hade gått, enligt kungens befallning, gick bonden framför kungen. "Dra av hans rock," sa den sistnämnde, "och han ska få sina fem hundra." - "Åh!" sa bonden, "de tillhör inte längre mig; jag gav två hundra av dem till vakten, och tre hundra har juden växlat åt mig, så i rättvisans namn tillhör ingenting alls mig." Under tiden kom soldaten och juden in och krävde det de hade fått från bonden, och de fick slag strikt uträknade. Soldaten bar det tålmodigt och visste redan hur det smakade, men juden sa sorgset, "Åh, åh, är det här de tunga thalerna?" Kungen kunde inte låta bli att skratta åt bonden, och eftersom all hans ilska var borta, sa han, "Eftersom du redan har förlorat din belöning innan den tillföll dig, ska jag ge dig något i stället för det. Gå in i min skattkammare och ta lite pengar åt dig själv, så mycket du vill." Bonden behövde inte bli ombedd två gånger, och stoppade i sina stora fickor vad som än skulle gå i. Sedan gick han till en krog och räknade ut sina pengar. Juden hade smugit efter honom och hörde hur han muttrade för sig själv, "Den där skurken till kung har lurat mig trots allt, varför kunde han inte ha gett mig pengarna själv, så skulle jag ha vetat vad jag hade? Hur kan jag nu veta om det jag har haft turen att stoppa i mina fickor är rätt eller inte?" - "Herregud!" sa juden till sig själv, "den mannen talar respektlöst om vår herre kungen, jag ska springa och informera, och då ska jag få en belöning, och han ska bli straffad." När kungen hörde om bondens ord blev han rasande, och beordrade juden att gå och hämta förövaren till honom. Juden sprang till bonden, "Du ska genast gå till herr kungen i de kläder du har på dig." - "Jag vet vad som är rätt bättre än så," svarade bonden, "jag ska först låta sy en ny rock. Tror du att en man med så mycket pengar i fickan ska gå dit i sin trasiga gamla rock?" Juden, eftersom han såg att bonden inte skulle röra sig utan en annan rock, och eftersom han fruktade att om kungens ilska svalnade, skulle han själv förlora sin belöning, och bonden sitt straff, sa, "Jag ska av ren vänskap låna dig en rock för den korta tiden. Vad gör man inte för kärlek!" Bonden var nöjd med detta, tog på sig judens rock och gick iväg med honom. Kungen tillrättavisade bonden på grund av det onda tal som juden hade informerat honom om. "Åh," sa bonden, "vad en jude säger är alltid falskt - inget sant ord kommer någonsin ut ur hans mun! Den skurken där är kapabel att påstå att jag har hans rock på mig." "Vad är det?" skrek juden. "Är inte rocken min? Har jag inte lånat den till dig av ren vänskap, för att du ska kunna framträda inför herr kungen?" När kungen hörde det sa han, "Judens ord har säkert bedragit en eller annan av oss, antingen mig själv eller bonden," och åter beordrade han att något skulle räknas ut till honom i hårda thaler. Bonden gick dock hem i den fina rocken, med de fina pengarna i fickan, och sa till sig själv, "Den här gången har jag träffat rätt!"

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.