Den sluga lilla skräddaren

Det var en gång en prinsessa som var extremt stolt. Om en friare kom gav hon honom en gåta att lösa, och om han inte kunde lösa den blev han skickad bort med förakt. Hon lät också tillkännage att den som löste hennes gåta skulle få gifta sig med henne, oavsett vem han var. Så småningom träffade tre skräddare varandra, de två äldsta trodde att de hade lyckats med så många händiga arbeten att de inte kunde misslyckas med detta; den tredje var en liten oduglig landstrykare, som inte ens kunde sitt yrke, men trodde att han måste ha tur i detta äventyr, för varifrån skulle den annars komma? Då sa de två andra till honom, "Stanna bara hemma; du kan inte göra mycket med din lilla förståelse." Den lilla skräddaren lät sig dock inte avskräckas, och sa att han hade bestämt sig för att jobba med detta för en gångs skull, och han skulle klara det bra nog, och han gick ut som om hela världen var hans.
De tre presenterade sig för prinsessan och sa att hon skulle framföra sin gåta till dem, och att de rätta personerna nu hade kommit, som hade så fina förstånd att de kunde träs i en nål. Då sa prinsessan, "Jag har två sorters hår på mitt huvud, vilken färg är det?" - "Om det är allt," sa den första, "måste det vara svart och vitt, som tyget som kallas peppar och salt." Prinsessan sa, "Fel gissat; låt den andra svara." Då sa den andra, "Om det inte är svart och vitt, då är det brunt och rött, som min fars företagsrock." - "Fel gissat," sa prinsessan, "låt den tredje svara, för jag ser mycket väl att han vet det säkert." Då steg den lilla skräddaren fram modigt och sa, "Prinsessan har ett silver och ett gyllene hår på huvudet, och det är de två olika färgerna." När prinsessan hörde det bleknade hon och höll på att svimma av skräck, för den lilla skräddaren hade gissat hennes gåta, och hon hade varit övertygad om att ingen man på jorden kunde upptäcka det. När hennes mod återvände sa hon, "Du har inte vunnit mig ännu med det; det finns fortfarande något annat som du måste göra. Nedanför, i stallet finns en björn med vilken du ska tillbringa natten, och när jag stiger upp på morgonen om du fortfarande lever, ska du gifta dig med mig." Hon förväntade sig dock, att hon skulle bli av med skräddaren, för björnen hade aldrig tidigare lämnat någon i livet som hade fallit i hans klor. Den lilla skräddaren lät sig dock inte skrämmas bort, utan var ganska nöjd, och sa, "Modigt vågat är halvt vunnet." När kvällen kom, blev vår lilla skräddare förd ner till björnen. Björnen skulle genast sätta på den lilla killen och ge honom ett hjärtligt välkomnande med sina tassar: "Lugnt, lugnt," sa den lilla skräddaren, "Jag kommer snart att få dig att lugna ner dig." Sedan helt lugnt, och som om han inte hade en oro i världen, tog han några nötter ur fickan, knäckte dem och åt kärnorna. När björnen såg det, blev han sugen på att också ha några nötter. Skräddaren kände i sina fickor och gav honom en näve; de var dock inte nötter, utan stenar. Björnen stoppade dem i munnen, men kunde inte få ut något av dem, oavsett hur mycket han bet. "Eh!" tänkte han, "vilken dum blockhuvud jag är! Jag kan inte ens knäcka en nöt!" och sedan sa han till skräddaren, "Här, knäck nötterna åt mig." - "Där ser du, vilken dum kille du är!" sa den lilla skräddaren, "att ha en så stor mun och inte kunna knäcka en liten nöt!" Då tog han stenen och snabbt satte en nöt i munnen istället, och knäck, den var i två! "Jag måste försöka igen," sa björnen; "när jag ser på dig, då tror jag att jag borde kunna göra det också." Så gav skräddaren honom återigen en sten, och björnen försökte och försökte bita i den med all sin kraft. Men ingen kan tänka sig att han lyckades med det. När det var över tog skräddaren fram en fiol från under sin rock och spelade en bit för sig själv. När björnen hörde musiken kunde han inte låta bli att börja dansa, och när han hade dansat ett tag tyckte han så mycket om det att han sa till den lilla skräddaren, "Hör du, är fiolen tung?" - "Lätt nog för ett barn. Titta, med vänster hand lägger jag fingrarna på den, och med höger stryker jag den med stråken, och sedan går det glatt, hop sa sa vivallalera!" - "Så," sa björnen; "att spela fiol är något jag också skulle vilja förstå, så att jag kan dansa när jag känner för det. Vad tycker du om det? Ska du ge mig lektioner?" - "Med allt mitt hjärta," sa skräddaren, "om du har talang för det. Men låt mig se dina klor, de är fasligt långa, jag måste klippa dina naglar lite." Då hämtades ett skruvstäd, och björnen stoppade sina klor i det, och den lilla skräddaren skruvade åt det, och sa, "Vänta nu tills jag kommer med saxen," och han lät björnen morra hur mycket han ville, och la sig i ett hörn på en höstack, och somnade. När prinsessan hörde björnen morra så vilt under natten, trodde hon inget annat än att han morrade av glädje, och hade gjort slut på skräddaren. På morgonen steg hon upp obekymrad och lycklig, men när hon kikade in i stallet stod skräddaren gladlynt framför henne, och var lika frisk som en fisk i vattnet. Nu kunde hon inte säga ett ord till emot bröllopet eftersom hon hade lovat inför alla, och kungen beordrade att en vagn skulle hämtas i vilken hon skulle åka till kyrkan med skräddaren, och där skulle hon gifta sig med honom. När de hade klivit in i vagnen, gick de två andra skräddarna, som hade falska hjärtan och avundades honom hans goda tur, in i stallet och skruvade loss björnen igen. Björnen sprang efter vagnen i stor vrede. Prinsessan hörde honom frusta och morra; hon blev rädd och skrek, "Åh, björnen är bakom oss och vill ha dig!" Skräddaren var snabb och ställde sig på huvudet, stack ut benen genom fönstret, och ropade, "Ser du skruvstädet? Om du inte drar dig tillbaka ska du sättas i det igen." När björnen såg det, vände han om och sprang iväg. Skräddaren körde lugnt till kyrkan, och prinsessan gifte sig med honom direkt, och han levde med henne lika lyckligt som en sånglärka. Den som inte tror detta, måste betala en thaler.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.