Thursday Sep 26, 2024

Den unga jätten

En gång i tiden hade en bonde en son som var så stor som ett tumme och inte blev större och under flera år inte växte ett hårstrås bredd. En gång när fadern skulle ut och plöja, sa den lilla, "Far, jag ska gå ut med dig." - "Du skulle gå ut med mig?" sa fadern. "Stanna här, du kommer inte vara till någon nytta där ute, dessutom kan du försvinna!" Då började Lilleput att gråta och för att få lugn och ro stoppade hans far honom i fickan och tog honom med sig. När han var ute på fältet, tog han upp honom igen och satte honom i en nygjord fåra. Medan han var där kom en stor jätte över kullen. "Ser du den stora spöket?" sa fadern, för han ville skrämma den lilla killen till att göra honom snäll; "han kommer att hämta dig." Jätten hade dock knappt tagit två steg med sina långa ben innan han var i fåran. Han plockade upp lilla Tummetott försiktigt med två fingrar, undersökte honom och utan att säga ett ord gick han iväg med honom. Hans far stod bredvid, men kunde inte säga ett ljud av skräck, och han tänkte inte på annat än att hans barn var förlorat, och att så länge han levde skulle han aldrig mer se honom.
Jätten bar dock hem honom, ammade honom och Tummetott växte och blev lång och stark i jättestil. När två år hade gått, tog den gamle jätten honom med sig ut i skogen, ville prova honom och sa, "Dra upp en pinne åt dig själv." Då var pojken redan så stark att han rev upp ett ungt träd ur jorden med rötterna. Men jätten tänkte, "Vi måste göra det bättre än så," tog honom tillbaka igen och ammade honom två år till. När han provade honom hade hans styrka ökat så mycket att han kunde riva ett gammalt träd ur marken. Det var fortfarande inte tillräckligt för jätten; han ammade honom igen i två år, och när han sedan gick med honom ut i skogen och sa, "Riv nu upp en ordentlig pinne åt mig," rev pojken upp det starkaste ekträdet från jorden, så att det sprakade, och det var en bagatell för honom. "Nu räcker det," sa jätten, "du är perfekt," och tog honom tillbaka till fältet från vilket han hade hämtat honom. Hans far var där och plöjde. Den unga jätten gick upp till honom och sa, "Ser min far vilken fin man hans son har blivit?"
Bonden blev förskräckt och sa, "Nej, du är inte min son; jag vill inte ha dig, lämna mig!" - "Jag är verkligen din son; låt mig göra ditt arbete, jag kan plöja lika bra som du, ja bättre." - "Nej, nej, du är inte min son; och du kan inte plöja, gå iväg!" Men eftersom han var rädd för den här stora mannen, släppte han plogen, steg tillbaka och stod vid sidan av markbiten. Då tog ynglingen plogen och tryckte bara på den med en hand, men hans grepp var så starkt att plogen gick djupt ner i jorden. Bonden kunde inte uthärda att se det, och ropade till honom, "Om du är fast besluten att plöja, får du inte trycka så hårt på den, det gör dåligt arbete." Ynglingen, däremot, spände loss hästarna och drog plogen själv och sa, "Gå bara hem, far, och be min mor laga en stor maträtt, och under tiden ska jag ta mig över fältet." Då gick bonden hem och bad sin fru förbereda maten; men ynglingen plöjde själv fältet som var två tunnland stort, spände sedan fast sig själv till harven och harvade hela marken, med två harvar på en gång. När han var klar gick han in i skogen, ryckte upp två ekar, lade dem över axlarna och hängde på dem en harv bak och en fram, samt en häst bak och en fram, och bar allt som om det hade varit en bunt halm till sina föräldrars hus. När han kom in på gården, kände hans mor inte igen honom och frågade, "Vem är den hemska långa mannen?" Bonden sa, "Det är vår son." Hon sa, "Nej, det kan inte vara vår son, vi har aldrig haft en så lång, vår var en liten sak." Hon ropade till honom, "Gå iväg, vi vill inte ha dig!" Ynglingen var tyst, men ledde sina hästar till stallet, gav dem lite havre och hö, och allt vad de ville ha. När han hade gjort det, gick han in i salen, satte sig på bänken och sa, "Mor, nu skulle jag vilja ha något att äta, är det snart klart?" Då sa hon, "Ja," och kom in med två enorma skålar fulla av mat, som skulle ha räckt för att mätta henne och hennes man i en vecka. Ynglingen åt dock upp allt själv och frågade om hon inte hade mer att bjuda på. "Nej," svarade hon, "det är allt vi har." - "Men det var bara en smakbit, jag måste ha mer." Hon vågade inte motsätta sig honom och gick och satte en stor gryta full med mat på spisen och när den var klar, bar hon in den. "Äntligen kommer några smulor," sa han och åt upp allt som fanns, men det var fortfarande inte tillräckligt för att stilla hans hunger. Då sa han, "Far, jag ser att jag aldrig kommer att få tillräckligt med mat hos er; om ni kan ge mig en järnstav som är stark och som jag inte kan bryta mot mina knän, ska jag ge mig ut i världen." Bonden blev glad, spände sina två hästar framför sin vagn och hämtade från smeden en stav så stor och tjock att de två hästarna bara kunde bära den. Ynglingen lade den över knäna, och knäckte den mitt itu som en böna och kastade den iväg. Fadern spände då fyra hästar och hämtade en stång som var så lång och tjock att de fyra hästarna bara kunde släpa på den. Sonen knäckte också den mot sina knän, kastade den iväg och sa, "Far, det här kan inte vara till någon nytta för mig, du måste spänna för fler hästar och hämta en starkare stav." Så fadern spände åtta hästar och hämtade en som var så lång och tjock att de åtta hästarna bara kunde bära den. När sonen tog den i handen, bröt han av en bit från toppen av den och sa, "Far, jag ser att du inte kommer att kunna skaffa mig en sådan stav som jag vill ha, jag kommer inte att stanna kvar hos er längre."
Så han gav sig av och sa att han var en smedslärling. Han kom till en by, där bodde en smed som var en girig typ, som aldrig gjorde någon en tjänst, utan ville ha allt för sig själv. Ynglingen gick in i smedjan och frågade om han behövde en gesäll. "Ja," sa smeden och tittade på honom och tänkte, "Det är en stark karl som kommer att slå bra, och tjäna sitt bröd." Så han frågade, "Hur mycket lön vill du ha?" - "Jag vill inte ha någon alls," svarade han, "bara varannan vecka, när de andra gesällerna får betalt, ska jag ge dig två slag, och du måste stå ut med dem." Girigbukken var mycket nöjd och tänkte att han skulle spara mycket pengar. Nästa morgon skulle den konstiga gesällen börja arbeta, men när mästaren kom med den glödande stången och ynglingen slog sitt första slag, flög järnet isär och städet sjönk så djupt ner i jorden att det inte gick att få upp det igen. Då blev girigbukken arg och sa, "Åh, men jag kan inte ha någon nytta av dig, du slår alldeles för hårt; vad vill du ha för det där slaget?"
Då sa han, "Jag ska bara ge dig ett alldeles litet slag, det är allt." Och han lyfte foten och gav honom en sådan spark att han flög iväg över fyra lass hö. Sedan sökte han upp den tjockaste järnstången i smedjan, tog den som en pinne i handen och gick vidare.
När han hade gått en stund kom han till en liten gård och frågade förvaltaren om han inte behövde en gårdsfogde. "Ja," sa förvaltaren, "jag kan använda en; du ser ut som en stark karl som kan göra något, hur mycket vill du ha i lön per år?" Han svarade igen att han inte ville ha någon lön alls, men att han varje år skulle ge honom tre slag, som han måste stå ut med. Då var förvaltaren nöjd, för han var också en girig typ. Nästa morgon skulle alla tjänarna gå ut i skogen och de andra var redan uppe, men gårdsfogden låg fortfarande i sängen. Då ropade en av dem till honom, "Stig upp, det är dags; vi ska gå ut i skogen, och du måste följa med oss." - "Åh," sa han ganska grovt och surt, "ni kan bara gå, då; jag kommer att vara tillbaka innan någon av er." Då gick de andra till förvaltaren och berättade att gårdsfogden fortfarande låg i sängen och inte ville gå ut i skogen med dem. Förvaltaren sa att de skulle väcka honom igen och säga till honom att sela hästarna. Gårdsfogden sa dock som tidigare, "Gå bara dit, jag kommer att vara tillbaka innan någon av er." Och sedan stannade han i sängen två timmar till. Till slut steg han upp från fjädrarna, men först hämtade han två tunnor ärter från loftet, gjorde soppa på dem, åt det i lugn och ro, och när det var klart, gick han och selade hästarna och körde ut i skogen. Inte långt från skogen fanns en ravin som han måste passera, så han körde först hästarna på, stannade sedan dem och gick bakom vagnen, tog träd och ris och gjorde en stor barrikad, så att ingen häst kunde ta sig igenom. När han gick in i skogen, körde de andra just ut ur den med sina lastade vagnar för att åka hem; då sa han till dem, "Kör på, jag kommer ändå hem före er." Han körde inte långt in i skogen, utan ryckte genast upp två av de allra största träden av alla ur jorden, kastade dem på sin vagn och vände om. När han kom till barrikaden stod de andra fortfarande där, oförmögna att komma igenom. "Ser ni inte," sa han, "att om ni hade stannat kvar hos mig, skulle ni ha kommit hem lika snabbt och haft en timmes sömn till?" Han ville nu köra på, men hans hästar kunde inte ta sig igenom, så han selade av dem, lade dem på toppen av vagnen, tog axlarna i sina egna händer och drog allt igenom, och han gjorde det lika lätt som om det hade varit lastat med fjädrar. När han var över sa han till de andra, "Se där, jag har kommit över snabbare än ni," och körde på, och de andra var tvungna att stanna kvar. I gården tog han dock ett träd i handen, visade det för förvaltaren och sa, "Är det inte en fin vedbunt?" Då sa förvaltaren till sin fru, "Tjänaren är bra, även om han sover länge, är han ändå hemma före de andra." Så tjänade han förvaltaren i ett år, och när det var över och de andra tjänarna fick sina löner, sa han att det var dags för honom att ta sitt också. Förvaltaren var dock rädd för de slag han skulle få och bad honom innerligt att slippa dem; för hellre än det skulle han själv vara gårdsfogde och ynglingen skulle vara förvaltare. "Nej," sa han, "jag ska inte vara förvaltare, jag är gårdsfogde och kommer att förbli det, men jag ska ge dig det vi kom överens om." Förvaltaren var beredd att ge honom vad han än begärde, men det hjälpte inte, gårdsfogden sa nej till allt. Då visste inte förvaltaren vad han skulle göra och bad om två veckors uppskov, för han ville hitta något sätt att komma undan. Gårdsfogden gick med på det här uppskovet. Förvaltaren kallade samman alla sina skrivare och de skulle tänka över saken och ge honom råd. Skrivarna funderade länge, men till slut sa de att ingen var säker på sitt liv med gårdsfogden, för han kunde döda en man lika lätt som en mygga, och att förvaltaren borde få honom att gå ner i brunnen och rengöra den, och när han var där nere skulle de rulla upp en av kvarnstenarna som låg där och kasta den på hans huvud; och då skulle han aldrig återvända till dagsljuset. Rådet behagade förvaltaren och gårdsfogden var helt villig att gå ner i brunnen. När han stod där nere på botten rullade de ner den största kvarnstenen och trodde att de hade krossat hans skalle, men han ropade, "Jaga bort de där hönsen från brunnen, de krafsar i sanden där uppe och slänger korn i mina ögon, så att jag inte kan se." Så förvaltaren ropade, "Sch-sch," och låtsades skrämma bort hönsen. När gårdsfogden hade avslutat sitt arbete, klättrade han upp och sa, "Titta bara vilket vackert halsband jag har på mig," och se, det var kvarnstenen som han bar runt halsen. Gårdsfogden ville nu ta sin belöning, men förvaltaren bad igen om två veckors uppskov. Skrivarna samlades och rådde honom att skicka gårdsfogden till den hemsökta kvarnen för att mala korn om natten, för därifrån hade ännu ingen man återvänt levande på morgonen. Förslaget behagade förvaltaren, han kallade på gårdsfogden samma kväll och beordrade honom att ta åtta skäppor korn till kvarnen och mala det den natten, för det behövdes. Så gårdsfogden gick upp till loftet, stoppade två skäppor i sin högra ficka och två i sin vänstra, och tog fyra i en ryggsäck, hälften på ryggen och hälften på bröstet, och så belastad gick han till den hemsökta kvarnen. Kvarnaren berättade för honom att han kunde mala där mycket bra på dagen, men inte på natten, för kvarnen var hemsökt, och att hittills hade den som hade gått in i den på natten hittats död inuti på morgonen. Han sa, "Jag fixar det, du kan bara gå och lägga dig." Sedan gick han in i kvarnen och hällde ut kornet. Vid elvatiden gick han in i kvarnarens rum och satte sig på bänken. När han hade suttit där ett tag, öppnades en dörr plötsligt och ett stort bord kom in, och på bordet fanns vin och stekt kött, och mycket god mat dessutom, men allt kom av sig självt, för det fanns ingen där för att bära det. Efter detta sköt stol

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.

Copyright 2024 Podbean All rights reserved.

Podcast Powered By Podbean

Version: 20240731