Frederick och Catherine

Det var en gång en man som hette Fredrik och en kvinna som hette Katarina, som hade gift sig med varandra och levde tillsammans som unga gifta. En dag sa Fredrik, "Nu ska jag gå och plöja, Katarina; när jag kommer tillbaka, måste det finnas stekt kött på bordet för att stilla hungern, och ett färskt öl för att släcka törsten." - "Bare gå, Fredrik," svarade Katarina, "bar gå, jag ska ha allt klart för dig." När det närmade sig middagstid tog hon en korv från skorstenen, la den i stekpannan, la lite smör till den och satte den på elden. Korven började steka och fräsa, Katarina stod bredvid och höll i stekpannans handtag, och hade sina egna tankar medan hon gjorde det. Då kom hon på, "Medan korven blir klar kan du gå ner i källaren och tappa öl." Så hon satte stekpannan säkert på elden, tog en kanna, och gick ner i källaren för att tappa öl. Ölet rann ner i kanna och Katarina såg på det, och då tänkte hon, "Oj då! Hunden uppe är inte fastbunden, den kan ta korven ur pannan. Bra tänkt." Och i ett nafs var hon uppe igen från källartrappan, men Spitz hade redan korven i munnen, och släpade den på marken. Men Katarina, som inte var lat, gav sig iväg efter den, och jagade den långt ut på fältet; hunden var dock snabbare än Katarina och lät inte korven resa lätt, men hoppade över fåror med den. "Vad som är borta är borta!" sa Katarina, och vände sig om, och eftersom hon hade sprungit tills hon var trött, gick hon lugnt och bekvämt, och svalkade sig. Under denna tid rann ölet fortfarande ut ur tunnan, för Katarina hade inte stängt kranen. Och när kannan var full och det inte fanns någon annan plats för den, rann den ner i källaren och stannade inte förrän hela tunnan var tom. Så snart Katarina var på trappan såg hon olyckan. "Herre Gud!" skrek hon. "Vad ska jag nu göra för att Fredrik inte ska få veta det!" Hon tänkte ett tag, och till slut kom hon ihåg att uppe på vinden stod fortfarande en säck med det finaste vetemjöl från den senaste marknaden, och hon skulle hämta ner det och strö det över ölet. "Ja," sa hon, "den som sparar en sak när han borde, har den senare när han behöver den," och hon klättrade upp till vinden och bar ner säcken, och kastade den rakt ner på ölkannan, som hon välte, och Fredriks öl simmade också i källaren. "Allt är i sin ordning," sa Katarina, "där den ena är borde också den andra vara," och hon strödde mjölet över hela källaren. När det var klart var hon hjärtligt nöjd med sitt arbete, och sa, "Hur rent och hälsosamt det ser ut här!" Vid middagstid kom Fredrik hem: "Nu, hustru, vad har du klart för mig?" - "Åh, Fredrik," svarade hon, "jag stekte en korv åt dig, men medan jag tappade ölet att dricka till, tog hunden den ur pannan, och medan jag sprang efter hunden, rann allt ölet ut, och medan jag torkade upp ölet med mjölet, välte jag kannan också, men var lugn, källaren är helt torr igen." Sa Fredrik, "Katarina, Katarina, du borde inte ha gjort det! att låta korven bli bortförd och ölet rinna ur tunnan, och kasta ut allt vårt mjöl på köpet!" - "Men, Fredrik, jag visste inte det, du borde ha berättat det för mig." Mannen tänkte, "Om min fru är så här, måste jag se efter saker mer." Nu hade han samlat ihop en hel del thalers som han bytte mot guld, och sa till Katarina, "Se, det här är brickor för att spela spel; jag ska lägga dem i en kruka och begrava dem i stallet under kons krubba, men se till att du håller dig borta från dem, annars blir det värre för dig." Sa hon, "Åh, nej, Fredrik, jag ska absolut inte gå dit." Och när Fredrik var borta kom det några krämare till byn som hade billiga lerkrukor och kastruller, och frågade den unga kvinnan om det inte fanns något hon ville pruta med dem för? "Åh, kära ni," sa Katarina, "jag har inga pengar och kan inte köpa något, men om ni har någon nytta av gula brickor ska jag köpa av er." - "Gula brickor, varför inte? Men låt oss bara se dem." - "Då kan ni gå in i stallet och gräva under kons krubba, så hittar ni de gula brickorna. Jag får inte gå dit själv." Skurkarna gick dit, grävde och hittade rent guld. Då tog de tag i det, sprang iväg, och lämnade sina krukor och skålar kvar i huset. Katarina trodde att hon måste använda sina nya saker, och eftersom hon redan hade tillräckligt i köket utan dessa, slog hon ut botten på varje kruka, och satte dem alla som prydnader på staketet som gick runt huset. När Fredrik kom och såg de nya prydnaderna, sa han, "Katarina, vad har du hållit på med?" - "Jag har köpt dem, Fredrik, för brickorna som var under kons krubba. Jag gick inte dit själv, krämararna fick gräva fram dem själva." - "Åh, hustru," sa Fredrik, "vad har du gjort? Det var inte brickor, utan rent guld, och all vår rikedom; du borde inte ha gjort det." - "Men, Fredrik," sa hon, "jag visste inte det, du borde ha varnat mig." Katarina stod stilla en stund och tänkte; sedan sa hon, "Lyssna, Fredrik, vi kommer snart att få tillbaka guldet igen, vi ska springa efter tjuvarna." - "Kom, då," sa Fredrik, "vi ska försöka det; men ta med dig lite smör och ost så att vi har något att äta på vägen." - "Ja, Fredrik, det ska jag ta med mig." De gav sig iväg, och eftersom Fredrik var den bättre vandraren, följde Katarina efter honom. "Det är till min fördel," tänkte hon, "när vi vänder tillbaka kommer jag att vara lite före." Sedan kom hon till en kulle där det fanns djupa spår på båda sidor av vägen. "Där kan man se," sa Katarina, "hur de har slitit och skinnat och sargat den stackars jorden, den kommer aldrig att bli hel igen så länge den lever," och i sin hjärtliga medkänsla tog hon sitt smör och smorde spåren till höger och vänster, så att de inte skulle skadas så mycket av hjulen, och när hon böjde sig ner i sin välgörenhet, rullade en av ostarna ut ur hennes ficka nerför kullen. Sa Katarina, "Jag har tagit mig upp här en gång, jag ska inte gå ner igen; en annan får springa och hämta den tillbaka." Så hon tog en annan ost och rullade ner den. Men ostarna kom inte tillbaka, så hon lät en tredje rulla ner, tänkandes. "Kanske de väntar på sällskap, och inte gillar att gå ensamma." Eftersom alla tre stannade borta sa hon, "Jag vet inte vad det kan betyda, men det kan kanske vara så att den tredje inte har hittat vägen, och har gått vilse, jag ska bara skicka den fjärde för att kalla på den." Men den fjärde gjorde inte bättre än den tredje. Då blev Katarina arg, och kastade ner den femte och sjätte också, och de var hennes sista. Hon stod kvar en stund och väntade på att de skulle komma, men när de fortfarande inte kom, sa hon, "Åh, ni är bra folk att skicka efter döden, ni stannar en fin lång stund borta! Tror ni att jag ska vänta längre på er? Jag ska gå min väg, ni får springa efter mig; ni har yngre ben än jag." Katarina gick vidare och hittade Fredrik, som stod och väntade på henne eftersom han ville ha något att äta. "Nu ska vi ha det du har med dig," sa han. Hon gav honom det torra brödet. "Var har du smöret och ostarna?" frågade mannen. "Åh, Fredrik," sa Katarina, "jag smorde vagnsspåren med smöret och ostarna kommer snart; en sprang ifrån mig, så jag skickade de andra efter att kalla på den." Sa Fredrik, "Du borde inte ha gjort det, Katarina, att smörja smöret på vägen, och låta ostarna rulla nerför kullen!" - "Verkligen, Fredrik, du borde ha berättat det för mig." Sedan åt de det torra brödet tillsammans, och Fredrik sa, "Katarina, har du gjort huset säkert när du gick iväg?" - "Nej, Fredrik, du borde ha sagt åt mig att göra det innan." - "Då får du gå hem igen, och göra huset säkert innan vi går längre, och ta med dig något annat att äta. Jag väntar här på dig." Katarina gick tillbaka och tänkte, "Fredrik vill ha något mer att äta, han gillar inte smör och ost, så jag ska ta med mig en näsduk full av torkade päron och en kanna vinäger för att han ska dricka." Sedan stängde hon den övre halvan av dörren ordentligt, men tog loss den nedre dörren, och tog den på ryggen, trodde att när hon hade ställt dörren i säkerhet måste huset vara väl omhändertaget. Katarina tog god tid på sig på vägen, och tänkte, "Fredrik kommer att vila sig så mycket längre." När hon väl hade nått honom sa hon, "Här är husdörren till dig, Fredrik, och nu kan du ta hand om huset själv." - "Åh, himmel," sa han, "vilken klok fru jag har! Hon tar av underdörren av gångjärnen så att allting kan springa in, och stänger den övre. Det är nu för sent att gå tillbaka hem igen, men eftersom du har tagit med dörren hit, ska du bara bära den längre." - "Jag ska bära dörren, Fredrik, men de torkade päronen och vinägerkannan kommer att vara för tunga för mig, jag ska hänga dem på dörren, den får bära dem." Och nu gick de in i skogen, och sökte efter skurkarna, men hittade dem inte. Till sist, när det började skymma, klättrade de upp i ett träd och bestämde sig för att tillbringa natten där. Knappast hade de satt sig uppe i trädet förrän de där skurkarna kom dit som tar med sig det som inte vill gå, och hittar saker innan de är förlorade. De satte sig under samma träd som Fredrik och Katarina satt i, tände en eld, och skulle dela på sitt byte. Fredrik klättrade ner på andra sidan och samlade ihop några stenar. Sedan klättrade han upp igen med dem, och tänkte kasta dem på tjuvarna och döda dem. Stenarna träffade emellertid inte dem, och skurkarna skrek, "Det börjar snart bli morgon, vinden skakar ner kottarna. Katarina hade fortfarande dörren på ryggen, och eftersom den tryckte så hårt på henne, trodde hon att det var de torkade päronens fel, och sa, "Fredrik, jag måste kasta ner päronen." - "Nej, Katarina, inte nu," svarade han, "de kan avslöja oss." - "Åh, men, Fredrik, jag måste! De tynger mig alldeles för mycket." - "Gör det då, och bli hängd!" Då rullade de torkade päronen ner mellan grenarna, och skurkarna nedanför sa, "Löven faller." Efter en kort stund, eftersom dörren fortfarande var tung, sa Katarina, "Åh, Fredrik, jag måste hälla ut vinägern." - "Nej, Katarina, du får inte, det kan avslöja oss." - "Åh, men, Fredrik, jag måste, den tynger mig alldeles för mycket." - "Gör det då, och bli hängd!" Så hon tömde ut vinägern, och den stänkte på rånarna. De sa till varandra, "Daggen faller redan." Till sist tänkte Katarina, "Kan det verkligen vara dörren som tynger mig så?" och sa, "Fredrik, jag måste kasta ner dörren." - "Nej, inte nu, Katarina, den kan avslöja oss." - "Åh, men, Fredrik, jag måste. Den tynger mig alldeles för mycket." - "Åh, nej, Katarina, håll den fast." - "Åh, Fredrik, jag släpper den!" - "Släpp den då, för djävulens skull." Då föll den ner med ett våldsamt brak, och skurkarna nedanför skrek, "Djävulen kommer ner från trädet!" och de sprang iväg och lämnade allt bakom sig. Tidigt nästa morgon, när de två kom ner hittade de allt sitt guld igen, och bar det hem. När de en gång till var hemma sa Fredrik, "Och nu, Katarina, måste du också vara flitig och arbeta." - "Ja, Fredrik, det ska jag snart göra, jag ska gå ut på fältet och skära säd." När Katarina kom ut på fältet sa hon till sig själv, "Ska jag äta innan jag skär, eller ska jag sova innan jag skär? Åh, jag ska äta först." Sedan åt Katarina och att äta gjorde henne sömnig, och hon började skära, och halvt i en dröm skar hon sönder alla sina kläder, hennes förkläde, hennes klänning, och hennes linne. När Katarina vaknade igen efter en lång sömn stod hon där halvnaken, och sa till sig själv, "Är det jag, eller är det inte jag? Åh, det är inte jag." Under tiden kom natten, och Katarina sprang in i byn, knackade på sin mans fönster, och skrek, "Fredrik." - "Vad är det?" - "Jag skulle väldigt gärna vilja veta om Katarina är inne?" - "Ja, ja," svarade Fredrik, "hon måste vara inne och sova." Sa hon, "Det är bra, då är jag säkert redan hemma," och sprang iväg. Utanför hittade Katarina några lösdrivare som skulle stjäla. Då gick hon till dem och sa, "Jag ska hjälpa er att stjäla." Skurkarna trodde att hon kände till situationen på platsen, och var villiga. Katarina gick framför husen, och skrek, "Bra folk, har ni något? Vi vill stjäla." Tjuvarna tänkte för sig själva, "Det är ett bra sätt att göra saker på," och önskade att de skulle bli av med Katarina igen. Sedan sa de till henne, "Utanför byn har prästen några rovor på fältet. Gå dit och dra upp några rovor åt oss." Katarina gick till marken, och började dra upp dem, men var så lat att hon inte samlade ihop dem. Då kom en man förbi, såg henne, och stannade och trodde att det var djävulen som rotade bland rovorna. Han sprang tillbaka till byn till prästen, och sa, "Herr präst, djävulen är på ert rovfält, och rotar upp rovor." - "Åh, himmel," svarade prästen, "jag har ett halt ben, jag kan inte gå ut och jaga bort honom." Sa mannen, "Då ska jag bära dig på min rygg," och han bar honom ut på sin rygg. Och när de kom till marken reste sig Katarina och stod upp i sin fulla längd. "Åh, djävulen!" skrek prästen, och båda skyndade iväg, och i sin stora skräck kunde prästen springa bättre med sitt halta ben än mannen som hade burit honom på sin rygg kunde göra med sitt friska ben.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.