Fundevogel (Fågel-funnen)

Det var en gång en skogvaktare som gick ut i skogen för att jaga, och när han kom in i den hörde han ett skrikande ljud som om ett litet barn var där. Han följde ljudet, och till sist kom han till ett högt träd, och högst upp på det satt ett litet barn, för modern hade somnat under trädet med barnet, och en rovfågel hade sett det i hennes armar, hade flugit ner, ryckt det ifrån henne och satt det på det höga trädet.
Skogvaktaren klättrade upp, tog ner barnet och tänkte för sig själv, "Du ska ta honom hem med dig och uppfostra honom med din Lina." Han tog därför hem det, och de två barnen växte upp tillsammans. Den ena, som han hade hittat på ett träd, kallades Fundevogel, för att en fågel hade burit bort det. Fundevogel och Lina älskade varandra så innerligt att de var ledsna när de inte såg varandra.

Skogvaktaren hade dock en gammal kokerska, som en kväll tog två hinkar och började hämta vatten, och gick inte bara en gång, utan många gånger, ut till källan. Lina såg detta och sa, "Hör du, gamla Sanna, varför hämtar du så mycket vatten?" - "Om du aldrig upprepar det för någon, ska jag berätta varför." Så Lina sa, nej, hon skulle aldrig upprepa det för någon, och då sa kokerskan, "Tidigt i morgon bitti, när skogvaktaren är ute och jagar, ska jag värma vattnet, och när det kokar i kitteln, ska jag kasta in Fundevogel, och koka honom i det."

Tidigt nästa morgon steg skogvaktaren upp och gick ut för att jaga, och när han var borta låg barnen fortfarande i sängen. Då sa Lina till Fundevogel, "Om du aldrig lämnar mig, kommer jag aldrig att lämna dig." Fundevogel sa, "Varken nu, eller någonsin kommer jag att lämna dig." Då sa Lina, "Då ska jag berätta för dig. Igår kväll bar gamla Sanna så många hinkar med vatten in i huset att jag frågade henne varför hon gjorde det, och hon sa att om jag lovade att inte berätta för någon skulle hon berätta för mig, och jag sa att jag absolut inte skulle berätta för någon, och hon sa att tidigt i morgon bitti när pappa var ute och jagade, skulle hon sätta kitteln full med vatten, kasta dig i den och koka dig; men vi ska klä på oss snabbt, klä på oss och sticka iväg tillsammans."

De två barnen steg därför upp, klädde på sig snabbt och gick iväg. När vattnet i kitteln kokade, gick kokerskan in i sovrummet för att hämta Fundevogel och kasta honom i det. Men när hon kom in och gick till sängarna, var båda barnen borta. Då blev hon fruktansvärt rädd och sa till sig själv, "Vad ska jag nu säga när skogvaktaren kommer hem och ser att barnen är borta? De måste omedelbart följas efter för att få tillbaka dem igen."

Kokerskan skickade då tre tjänare efter dem, som skulle springa och hinna ifatt barnen. Barnen satt dock utanför skogen, och när de såg de tre tjänarna springa på långt håll, sa Lina till Fundevogel, "Lämna aldrig mig, och jag kommer aldrig att lämna dig." Fundevogel sa, "Varken nu, eller någonsin." Då sa Lina, "Bli ett rosenträd, och jag rosen på det." När de tre tjänarna kom till skogen, var där ingenting annat än ett rosenträd och en ros på det, men barnen fanns ingenstans. Då sa de, "Det finns inget att göra här," och de gick hem och berättade för kokerskan att de inte hade sett något i skogen förutom en liten rosenbuske med en ros på det. Då skällde den gamla kokerskan och sa, "Ni dumhuvuden, ni borde ha klyvt rosenbusken i två, och ha brutit av rosen och tagit med den hem; gå och gör det en gång till." De var därför tvungna att gå ut och leta en andra gång. Barnen såg dem dock komma på långt håll. Då sa Lina, "Fundevogel, lämna aldrig mig, och jag kommer aldrig att lämna dig." Fundevogel sa, "Varken nu, eller någonsin." Sa Lina, "Bli då en kyrka, och jag blir ljuskronan i den." Så när de tre tjänarna kom, fanns det inget annat än en kyrka, med en ljuskrona i den. De sa därför till varandra, "Vad kan vi göra här, låt oss gå hem." När de kom hem, frågade kokerskan om de inte hade hittat dem; så de sa nej, de hade inte hittat något annat än en kyrka, och att det fanns en ljuskrona i den. Och kokerskan skällde på dem och sa, "Ni idioter! varför rev ni inte kyrkan i stycken, och tog med ljuskronan hem med er?" Och nu reste sig den gamla kokerskan själv på benen, och gick med de tre tjänarna efter barnen. Barnen såg dock från långt håll att de tre tjänarna kom, och kokerskan vaggade efter dem. Då sa Lina, "Fundevogel, lämna aldrig mig, och jag kommer aldrig att lämna dig." Då sa Fundevogel, "Varken nu, eller någonsin." Sa Lina, "Bli en fiskdamm, och jag blir ankan på den." Kokerskan kom dock upp till dem, och när hon såg dammen lade hon sig ner vid den, och skulle dricka upp den. Men ankan simmade snabbt till henne, grep hennes huvud i sitt näbb och drog henne ner i vattnet, och där var den gamla häxan tvungen att drunkna. Då gick barnen hem tillsammans, och var innerligt glada, och om de inte är döda, lever de fortfarande.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.