Katt och mus i partnerskap

En katt hade blivit bekant med en mus och hade sagt så mycket till henne om den stora kärleken och vänskapen som han kände för henne, att musen till slut gick med på att de skulle bo och hålla hus tillsammans. "Men vi måste förbereda oss för vintern, annars kommer vi att lida av hunger", sa katten, "och du, lilla mus, kan inte våga dig ut överallt, för i slutändan kommer du att fastna i en fälla." Detta goda råd följdes, och de köpte en kruka med fett, men de visste inte var de skulle förvara den. Slutligen, efter mycket övervägande, sa katten: "Jag vet ingen plats där den kommer att vara bättre förvarad än i kyrkan. Ingen vågar ta något därifrån. Vi ska lägga den under altaret och inte röra den förrän vi behöver den." Så krukan förvarades säkert, men det dröjde inte länge förrän katten fick en stark längtan efter den och sa till musen: "Jag ville berätta för dig, lilla mus, att min kusin har fått en liten son och hon har bett mig att vara hans gudfar. Han är vit med bruna fläckar och jag ska hålla honom över dopfunten. Låt mig gå ut idag och du ser efter huset själv." - "Ja, ja", svarade musen. "Gå för all del, och om du får något gott att äta, tänk på mig. Jag skulle gärna vilja dricka en droppe söt röd dopvin själv." Allt detta var dock osant. Katten hade ingen kusin och hade inte blivit ombedd att vara gudfar. Han gick rakt till kyrkan, smög sig upp till krukan med fett, började slicka på den och slickade av toppen på fettet. Sedan gick han på en promenad på stadens tak, såg ut efter möjligheter och sträckte sedan ut sig i solen, slickade sina morrhår varje gång han tänkte på krukan med fett. Han kom inte tillbaka hem förrän det var kväll. "Nå, där är du igen", sa musen. "Du måste ha haft en lycklig dag." - "Allt gick bra", svarade katten. "Vilket namn gav de barnet?" frågade musen. "Topp-av", sa katten helt lugnt. "Topp-av?" utbrast musen. "Det är ett mycket konstigt och ovanligt namn. Är det vanligt i din familj?" - "Vad spelar det för roll?" sa katten. "Det är inte sämre än Smul-Tjuven, som dina gudbarn kallas."

Innan länge greps katten av ännu en längtan. Han sa till musen: "Du måste göra mig en tjänst och ännu en gång sköta huset ensam en dag. Jag har blivit ombedd att vara gudfar igen, och eftersom barnet har en vit ring runt halsen kan jag inte vägra." Den snälla musen gick med på det. Katten smög dock bakom stadsmuren till kyrkan och åt upp hälften av krukan med fett. "Inget smakar så gott som det man äter ensam", sa han och var ganska nöjd med dagens arbete. När han kom hem frågade musen: "Vilket namn döptes detta barn med?" - "Halv-borta", svarade katten. "Halv-borta? Vad säger du? Jag har aldrig hört det namnet i hela mitt liv. Jag slår vad om att det inte finns i almanackan."

Kattens mun började snart vattnas igen för de läckra varorna. "Allt gott kommer i tre", sa han till musen. "Jag har blivit ombedd att vara gudfar igen. Barnet är helt svart, det har bara vita tassar. Annars har det inte ett enda vitt hår på hela sin kropp. Detta händer bara en gång vart fåtal år. Du låter mig gå, eller hur?" - "Topp-av. Halv-borta", svarade musen. "De är så konstiga namn att de får mig att stanna upp och tänka." - "Här sitter du hemma", sa katten, "med din mörkgrå päls och långa fläta av hår och fångar fantasier. Det beror på att du inte går ut på dagtid." Under kattens frånvaro städade musen huset och satte det i ordning, men den giriga katten åt upp allt resterande av fettet. "Man har bara lugn och ro efter att allt är uppätet", sa han till sig själv. Väl mätt och fet kom han inte hem förrän på natten. Musen frågade genast vilket namn som hade getts till det tredje barnet. "Du kommer inte att gilla det heller", sa katten. "Hans namn är Allt-borta." - "Allt-borta!", utbrast musen. "Det är det mest oroande namnet av alla. Jag har aldrig sett det i tryck. Allt-borta! Vad kan det betyda?" Sedan skakade hon på huvudet, kröp ihop och lade sig för att sova.

Från denna tid framåt blev inte katten inbjuden att vara gudfar, men när vintern hade kommit och det inte längre fanns något att hitta ute, tänkte musen på deras lagrade mat och sa: "Kom katt, vi ska gå till vår kruka med fett som vi har sparat åt oss själva. Det kommer att smaka gott nu." - "Ja", svarade katten. "Du kommer att njuta av det lika mycket som du skulle njuta av att sticka ut den där fina tungan genom fönstret." De gav sig iväg, men när de kom fram var krukan med fett visserligen fortfarande på sin plats, men den var tom. "Åh nej", sa musen, "nu ser jag vad som har hänt. Nu kommer det fram i ljuset. Du är en sann vän. Du åt upp allt när du var gudfar. Först toppen, sedan halva, sedan..." - "Tyst!" skrek katten. "Ett ord till, och jag äter upp dig också."

"Allt-borta", var redan på den stackars musens läppar. Hon hade knappt hunnit säga det förrän katten hoppade på henne, grep tag i henne och svalde ner henne. Som du ser, det är så det går i världen.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.