Klok Else

Det var en gång en man som hade en dotter som kallades Kloka Else, och när hon var vuxen, sa hennes far att hon borde gifta sig, och hennes mor sa, "Ja, om vi bara kunde hitta någon som skulle vilja ha henne." Till slut kom det en från en avlägsen plats, och hans namn var Hans, och när han friade till henne, ställde han som krav att Kloka Else skulle vara mycket försiktig också. "Åh," sa fadern, "hon saknar inte hjärna." - "Nej, verkligen inte," sa modern, "hon kan se vinden komma upp på gatan och höra flugorna hosta." - "Nåja," sa Hans, "om hon inte visar sig vara försiktig också, vill jag inte ha henne." Nu när de alla satt vid bordet, och hade ätit gott, sa modern, "Else, gå ner i källaren och tappa upp lite öl." Då tog Kloka Else ner krukan från kroken på väggen, och när hon var på väg till källaren skramlade hon med locket fram och tillbaka för att fördriva tiden. När hon kom dit, tog hon en pall och ställde den framför fatet, så att hon inte behövde böja sig och få ont i ryggen i onödan. Sedan satte hon krukan under kranen och vred om den, och medan ölet rann ut, så att hennes ögon inte skulle vara sysslolösa, kastade hon blickar hit och dit, och fick till slut syn på en hacka som arbetarna hade lämnat kvar i taket precis ovanför hennes huvud. Då började Kloka Else gråta, för hon tänkte, "Om jag gifter mig med Hans, och vi får ett barn, och det växer upp, och vi skickar det ner i källaren för att tappa upp öl, kanske hackan kan falla ner på hans huvud och döda honom." Så satt hon där och grät av all kraft, sörjande över den förväntade olyckan. Hela tiden väntade de uppe på något att dricka, och de väntade förgäves. Till slut sa husmodern till pigan, "Gå ner i källaren och se varför Else inte kommer." Så gick pigan ner, och fann henne sittande framför fatet och gråta av all kraft. "Varför gråter du?" sa pigan. "Åh herregud," svarade hon, "hur kan jag låta bli att gråta? Om jag gifter mig med Hans, och vi får ett barn, och det växer upp, och vi skickar det hit för att tappa upp öl, kanske hackan kan falla ner på dess huvud och döda det." - "Vår Else är verkligen klok!" sa pigan, och satte sig genast ner för att sörja över den förväntade olyckan. Efter en stund, när folket uppe märkte att pigan inte kom tillbaka, och de blev mer och mer törstiga, sa husbonden till pojken, "Du går ner i källaren, och ser vad Else och pigan gör." Pojken gjorde så, och där fann han både Kloka Else och pigan sittande och gråta tillsammans. Då frågade han vad det var för fel. "Åh herregud," sa Else, "hur kan vi låta bli att gråta? Om jag gifter mig med Hans, och vi får ett barn, och det växer upp, och vi skickar det hit för att tappa upp öl, kanske hackan kan falla ner på dess huvud och döda det." - "Vår Else är verkligen klok!" sa pojken, och satte sig bredvid henne, han började tjuta av all kraft. Uppe väntade de alla på att han skulle komma tillbaka, men eftersom han inte kom, sa husbonden till husmodern, "Du går ner i källaren och ser vad Else gör." Så gick husmodern ner och fann alla tre i stor sorg, och när hon frågade efter orsaken, berättade Else för henne hur det framtida möjliga barnet kunde bli dödat så snart det var tillräckligt stort för att skickas för att tappa upp öl, av hackan som råkade falla ner på det. Då utropade modern genast, "Vår Else är verkligen klok!" och satte sig ner och grät med de andra. Uppe väntade mannen en stund, men eftersom hans fru inte kom tillbaka, och eftersom hans törst ständigt ökade, sa han, "Jag måste gå ner i källaren själv, och se vad som har hänt med Else." Och när han kom in i källaren, och fann dem alla sittande och gråtande tillsammans, fick han höra att allt berodde på barnet som Else kanske kunde få, och möjligheten av att det skulle bli dödat av hackan som råkade falla ner just när barnet kanske satt under den och tappade upp öl; och när han hörde allt detta, grät han, "Hur klok är inte vår Else!" och satte sig ner och förenade sina tårar med deras. Den tilltänkte brudgummen stannade uppe själv länge, men eftersom ingen kom tillbaka till honom, tänkte han att han själv skulle gå och se vad de sysslade med. Och där fann han alla fem sörjande och gråtande mest bedrövligt, var och en högre än den andra. "Vilken olycka har hänt?" ropade han. "Åh min kära Hans," sa Else, "om vi gifter oss och får ett barn, och det växer upp, och vi skickar det ner hit för att tappa upp öl, kanske den där hackan som har blivit kvar där uppe kan falla ner på barnets huvud och döda det; och hur kan vi låta bli att gråta över det!" - "Nu," sa Hans, "jag kan inte tänka mig att större förstånd än så skulle behövas i mitt hushåll; så eftersom du är så klok, Else, kommer jag att ta dig till min fru," och tog henne i handen och ledde henne upp för trapporna, och de hade bröllopet genast.

En liten stund efter att de hade gift sig, sa Hans till sin fru, "Jag ska ut och arbeta, för att få pengar; du går ut på åkern och skördar kornet, så att vi kan ha bröd." - "Mycket bra, det ska jag göra, kära Hans," sa hon. Och efter att Hans hade gått lagade hon sig lite fin gryta, och tog den med sig ut på fältet. Och när hon kom dit, sa hon till sig själv, "Nu, vad ska jag göra? ska jag skörda först, eller äta först? Okej, jag ska äta först." Då åt hon sig mätt på grytan, och när hon inte kunde äta mer, sa hon till sig själv, "Nu, vad ska jag göra? ska jag skörda först, eller sova först? Okej, jag ska sova först." Sedan lade hon sig ner i kornet och somnade. Och Hans kom hem, och väntade där en lång stund, och Else kom inte, så han sa till sig själv, "Min kloka Else är så flitig att hon aldrig tänker på att komma hem och äta." Men när kvällen närmade sig och hon fortfarande inte kom, gick Hans ut för att se hur mycket korn hon hade skördat; men hon hade inte skördat något korn alls, utan där låg hon och sov i det. Då skyndade Hans hem, och hämtade ett fågelnät med små bjällror och kastade det över henne; och fortfarande sov hon vidare. Och han sprang hem igen och låste in sig, och satte sig ner på sin bänk för att arbeta. Till slut, när det började mörkna, vaknade Kloka Else, och när hon steg upp och skakade sig, klingade bjällrorna vid varje rörelse hon gjorde. Då blev hon rädd, och började tvivla på om hon verkligen var Kloka Else eller inte, och sa till sig själv, "Är jag, eller är jag inte?" Och eftersom hon inte visste vilket svar hon skulle ge, stod hon länge och funderade; till slut tänkte hon, "Jag ska gå hem till Hans och fråga honom om jag är jag eller inte; han vet säkert." Så sprang hon upp till dörren till sitt hus, men den var låst; då knackade hon på fönstret, och ropade, "Hans, är Else inomhus?" - "Ja," svarade Hans, "hon är inne." Då blev hon ännu mer rädd, och gråtande, "Åh herregud, då är jag inte jag," gick hon för att fråga vid en annan dörr, men folket hörde bjällrornas klingande och ville inte öppna för henne, och hon kunde inte komma in någonstans. Så sprang hon iväg bortom byn, och sedan dess har ingen sett henne.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.