Månen

I gamla tider fanns det ett land där nätterna alltid var mörka, och himlen spred sig över det som en svart duk, för där steg månen aldrig upp, och ingen stjärna sken i dunklet. Vid världens skapelse hade nattljuset varit tillräckligt. Tre unga karlar gick en gång ut från detta land på en resa och kom till ett annat rike, där en lysande glob på kvällen, när solen hade försvunnit bakom bergen, placerades på en ek, som spred ett mjukt ljus vida omkring. Med hjälp av detta kunde allt mycket väl ses och urskiljas, även om det inte var lika strålande som solen. Resenärerna stannade och frågade en bonde som körde förbi med sin vagn, vad det var för slags ljus. "Det är månen", svarade han; vår borgmästare köpte den för tre thaler och fäste den på eken. Han måste hälla olja i den varje dag och hålla den ren, så att den alltid kan brinna klart. Han får en thaler i veckan från oss för att göra det. När bonden hade kört iväg sa en av dem, "Vi skulle kunna ha nytta av denna lampa, vi har en ek hemma, som är lika stor som denna, och vi skulle kunna hänga den på den. Vilken glädje det skulle vara att inte behöva känna sig fram på natten i mörkret!" - "Jag ska säga er vad vi ska göra", sa den andra; "vi ska hämta en vagn och hästar och ta med oss månen. Folket här kan köpa sig en annan." - "Jag är en bra klättrare", sa den tredje, "jag ska ta ner den." Den fjärde hämtade en vagn och hästar, och den tredje klättrade upp i trädet, borrade ett hål i månen, trädde ett rep genom det och lät den sjunka ner. När den lysande kulan låg i vagnen, täckte de över den med en duk, så att ingen skulle märka stölden. De förde den säkert till sitt eget land och placerade den på en hög ek. Gamla och unga gladdes, när den nya lampan lät sitt ljus skina över hela landet, och sovrum och vardagsrum fylldes med det. Dvärgarna kom fram från sina grottor i bergen, och de små älvorna i sina lilla röda rockar dansade i ringar på ängarna. De fyra såg till att månen var försett med olja, rengjorde veke och fick sin veckotaler, men de blev gamla män, och när en av dem blev sjuk och såg att han var döende, bestämde han att en fjärdedel av månen skulle läggas i graven med honom som hans egendom. När han dog klättrade borgmästaren upp i trädet och skar av en fjärdedel med häcksaxen, och detta lades i hans kista. Månens ljus minskade, men ändå inte märkbart. När den andra dog begravdes den andra fjärdedelen med honom, och ljuset minskade. Det blev ännu svagare efter den tredje döden, som också tog sin del av den med sig; och när den fjärde fördes till sin grav, återkom det gamla mörkret, och när folk gick ut på natten utan sina lyktor stötte de huvudena i varandra. Men när bitarna av månen hade förenat sig igen i världen nedan, där mörkret alltid hade rått, hände det att de döda blev rastlösa och vaknade från sin sömn. De blev förvånade när de kunde se igen; månljuset var helt tillräckligt för dem, för deras ögon hade blivit så svaga att de inte kunde ha stått ut med solens strålglans. De reste sig upp och var glada, och föll in i sina tidigare levnadssätt. Några av dem gick till teatern och till dans, andra skyndade till värdshusen, där de bad om vin, blev berusade, grälade, bråkade och till sist tog upp käppar och slog varandra. Oväsendet blev större och större, och nådde till sist ända upp till himlen. Sankt Peter, som vaktar himmelens port, trodde att underjorden hade brutit ut i uppror och samlade ihop himlens trupper, som ska driva tillbaka den onde när han och hans medhjälpare stormar de saligas boning. När dessa emellertid inte kom, satte han sig på sin häst och red genom himmelens port, ner i underjorden. Där underkuvade han de döda, befallde dem att lägga sig i sina gravar igen, tog månen med sig och hängde den upp i himlen.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.