Thursday Sep 26, 2024
Rödluvan
Det var en gång en söt liten flicka. Alla som såg henne tyckte om henne, men mest av allt hennes mormor, som inte visste vad hon skulle ge barnet härnäst. En gång gav hon henne en liten huvudbonad gjord av rött sammet. Eftersom det passade henne så bra, och hon ville ha på sig det hela tiden, kom hon att bli känd som Rödluvan. En dag sa hennes mamma till henne: "Kom Rödluvan. Här är ett stycke kaka och en flaska vin. Ta dem till din mormor. Hon är sjuk och svag, och de kommer att göra henne väl. Var artig och ge henne mina hälsningar. Uppför dig på vägen, och lämna inte stigen, eller du kanske faller ner och krossar glaset, och då kommer det inte att finnas något för din sjuka mormor."
Rödluvan lovade att lyda sin mamma. Mormodern bodde ute i skogen, en halvtimme från byn. När Rödluvan gick in i skogen kom en varg upp till henne. Hon visste inte vad för ett illasinnat djur han var, och var inte rädd för honom. "God dag till dig, Rödluvan." - "Tack, varg." - "Vart är du på väg så tidigt, Rödluvan?" - "Till mormors." - "Och vad har du under förklädet?" - "Mormor är sjuk och svag, och jag tar med mig lite kaka och vin. Vi bakade igår, och de borde ge henne styrka." - "Rödluvan, var bor din mormor?" - "Hennes hus är en bra kvart härifrån i skogen, under de tre stora ekarna. Där finns en häck av hasselbuskar. Du måste känna till platsen," sa Rödluvan. Vargen tänkte för sig själv: "Nu finns det en smaskig bit för mig. Hur ska du fånga henne?" Sedan sa han: "Lyssna, Rödluvan, har du inte sett de vackra blommorna som blommar i skogen? Varför går du inte och tittar? Och jag tror inte att du kan höra hur vackert fåglarna sjunger. Du går som om du var på väg till skolan i byn. Det är väldigt vackert i skogen."
Rödluvan öppnade ögonen och såg solen bryta igenom träden och hur marken var täckt med vackra blommor. Hon tänkte: "Om jag tar en bukett till mormor, kommer hon att bli mycket nöjd. Det är fortfarande tidigt, och jag kommer att vara hemma i tid." Och hon sprang av in i skogen för att leta efter blommor. Varje gång hon plockade en tänkte hon att hon kunde se en ännu vackrare en liten bit bort, och hon sprang efter den, längre och längre in i skogen. Men vargen sprang rakt till mormors hus och knackade på dörren. "Vem är det?" - "Rödluvan. Jag har med mig lite kaka och vin. Öppna dörren för mig." - "Tryck bara på spärren," ropade mormor. "Jag är för svag för att stiga upp." Vargen tryckte på spärren, och dörren öppnades. Han gick in, gick rakt till mormors säng, och åt upp henne. Sedan tog han hennes kläder, satte på dem och satte hennes luva på sitt huvud. Han gick i hennes säng och drog för gardinerna.
Rödluvan hade sprungit efter blommor, och fortsatte inte på sin väg till mormor förrän hon hade samlat allt hon kunde bära. När hon kom fram, fann hon till sin förvåning att dörren stod öppen. Hon gick in i salongen, och allt såg så konstigt ut att hon tänkte: "Åh, min Gud, varför är jag så rädd? Jag brukar tycka om det hos mormor." Sedan gick hon till sängen och drog tillbaka gardinerna. Mormor låg där med luvan dragen ner över ansiktet och såg mycket konstig ut. "Åh, mormor, vilka stora öron du har!" - "Desto bättre att höra dig med." - "Åh, mormor, vilka stora ögon du har!" - "Desto bättre att se dig med." - "Åh, mormor, vilka stora händer du har!" - "Desto bättre att ta tag i dig med!" - "Åh, mormor, vilken hemskt stor mun du har!" - "Desto bättre att äta upp dig med!" Och med det hoppade han ur sängen, hoppade på stackars Rödluvan och åt upp henne.
Så snart vargen hade ätit upp denna smaskiga bit, klättrade han tillbaka i sängen, somnade och började snarka mycket högt. En jägare passerade just förbi. Han tyckte det var konstigt att den gamla kvinnan snarkade så högt, så han bestämde sig för att ta en titt. Han gick in, och i sängen låg vargen som han hade jagat efter så länge. "Han har ätit upp mormor, men kanske kan hon fortfarande räddas. Jag ska inte skjuta honom," tänkte jägaren. Så han tog ett par saxar och skar upp hans mage. Han hade bara skurit några få snitt när han såg den röda luvan lysa igenom. Han skar lite mer, och flickan hoppade ut och skrek: "Åh, jag var så rädd! Det var så mörkt inne i vargens kropp!" Och sedan kom mormor ut levande också. Sedan hämtade Rödluvan några stora tunga stenar. De fyllde vargens kropp med dem, och när han vaknade och försökte springa iväg, var stenarna så tunga att han föll ner död.
De tre var glada. Jägaren tog vargens päls. Mormor åt kakan och drack vinet som Rödluvan hade tagit med. Och Rödluvan tänkte för sig själv: "Så länge jag lever kommer jag aldrig att lämna stigen och springa av in i skogen själv om mamma säger åt mig att inte göra det."
De berättar också hur Rödluvan en annan gång tog med sig några bakade saker till sin mormor, när en annan varg talade till henne och ville att hon skulle lämna stigen. Men Rödluvan var försiktig och gick rakt till mormors. Hon berättade för henne att hon hade sett vargen, och att han hade önskat henne en bra dag, men att han hade stirrat på henne på ett illasinnat sätt. "Om vi inte hade varit på en offentlig väg, skulle han ha ätit upp mig," sa hon. "Kom," sa mormor. "Låt oss låsa dörren, så att han inte kan komma in." Strax därefter knackade vargen på dörren och ropade: "Öppna upp, mormor. Det är Rödluvan, och jag har med mig några bakade saker." De förblev tysta, och öppnade inte dörren. Den onda gick runt huset flera gånger, och hoppade till slut upp på taket. Han ville vänta tills Rödluvan gick hem den kvällen, sedan följa efter henne och äta upp henne i mörkret. Men mormor såg vad han var ute efter. Det fanns ett stort stenkärl framför huset. "Hämta en hink, Rödluvan," sa hon. "Igår lagade jag några korvar. Bär vattnet som jag kokade dem med till tråget." Rödluvan bar vatten tills det stora, stora tråget var klart fullt. Lukten av korv steg upp i vargens nos. Han sniffade och tittade ner, sträckte ut halsen så länge att han inte längre kunde hålla sig, och han började glida. Han gled av taket, föll i tråget och drunknade. Och Rödluvan återvände hem lyckligt och säkert.
Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.