Tummeliten som gesäll (Tummelitens resor)

En viss skräddare hade en son, som råkade vara liten, och inte större än en tumme, och på grund av detta kallades han alltid Lilleput. Han hade dock lite mod i sig, och sa till sin far, "Far, jag måste och kommer att gå ut i världen." - "Det är rätt, min son," sa den gamle mannen, och tog en lång stoppnål och gjorde ett knopp av sigillvax på den vid ljuset, "och här är ett svärd för dig att ta med dig på vägen." Sedan ville den lilla skräddaren ha en måltid till med dem, och hoppade in i köket för att se vad hans mor hade lagat för sista gången. Det var emellertid precis serverat, och maten stod på spisen. Då sa han, "Mor, vad finns det att äta idag?" - "Se själv," sa hans mor. Så hoppade Lilleput upp på spisen, och kikade in i maten, men när han sträckte halsen för långt in fångade ångan från maten honom, och bar honom upp i skorstenen. Han red omkring i luften på ångan ett tag, tills han till slut sjönk ner till marken igen. Nu var den lilla skräddaren ute i den stora världen, och han reste omkring, och gick till en mästare i sitt hantverk, men maten var inte tillräckligt bra för honom. "Mästarinna, om du inte ger oss bättre mat," sa Lilleput, "så kommer jag att gå, och tidigt imorgon bitti kommer jag att skriva med krita på dörren till ditt hus, 'För många potatisar, för lite kött! Farväl, herr Potatiskung.'" - "Vad vill du ha, gräshoppa?" sa mästarinnan, och blev arg, och grep tag i en disktrasa, och skulle precis slå honom; men den lilla skräddaren kröp snabbt under en fingerborg, kikade ut under den, och stack ut tungan åt mästarinnan. Hon tog upp fingerborgen, och försökte få tag i honom, men Lilleput hoppade in i trasan, och medan mästarinnan öppnade den och letade efter honom, kom han in i en springa i bordet. "Ho, ho, fru mästarinna," ropade han, och stack ut huvudet, och när hon började slå honom hoppade han ner i lådan. Till sist lyckades hon fånga honom och drev honom ut ur huset.
Den lilla skräddaren fortsatte sin resa och kom till en stor skog, och där stötte han på ett band av rövare som hade för avsikt att stjäla kungens skatt. När de såg den lilla skräddaren, tänkte de, "En liten kille som den där kan krypa genom ett nyckelhål och fungera som en kofot för oss." - "Hallå," ropade en av dem, "du jätte Goliat, vill du gå till skattkammaren med oss? Du kan smyga in och kasta ut pengarna." Lilleput funderade ett tag, och till sist sa han, "ja," och gick med dem till skattkammaren. Sedan tittade han på dörrarna ovanför och nedanför, för att se om det fanns någon springa i dem. Det dröjde inte länge innan han upptäckte en som var tillräckligt bred för att låta honom komma in. Han var därför på väg att komma in genast, men en av de två vakterna som stod framför dörren, observerade honom, och sa till den andra, "Vilken ful spindel som kryper där; jag ska döda den." - "Låt stackaren vara," sa den andra; "den har inte gjort dig något." Då kom Lilleput säkert genom springan in i skattkammaren, öppnade fönstret under vilket rövarna stod, och kastade ut till dem en thaler efter en annan. När den lilla skräddaren var i full gång med sitt arbete, hörde han kungen komma för att inspektera sitt skattkammare, och kröp snabbt in i ett gömställe. Kungen märkte att flera hela thaler saknades, men kunde inte fatta vem som kunde ha stulit dem, för lås och bultar var i gott skick, och allt verkade väl bevakat. Då gick han iväg igen, och sa till vakterna, "Var på vakt, någon är ute efter pengarna." När därför Lilleput återupptog sitt arbete, hörde de pengarna röra sig, och ett ljud av klink, klink, klink. De sprang snabbt in för att fånga tjuven, men den lilla skräddaren, som hörde dem komma, var ännu snabbare, och hoppade in i ett hörn och täckte sig med en thaler, så att inget syntes av honom, och samtidigt retade han vakterna och ropade, "Här är jag!" Vakterna sprang dit, men när de kom dit, hade han redan hoppat in i ett annat hörn under en thaler, och ropade, "Ho, ho, här är jag!" Vakterna sprang dit i hast, men Lilleput hade för länge sedan kommit in i ett tredje hörn, och ropade, "Ho, ho, här är jag!" Och på så sätt gjorde han narr av dem, och drev dem så länge runt skattkammaren att de blev trötta och gick iväg. Sedan kastade han ut alla thaler efter hand, och skickade iväg den sista med all sin kraft, hoppade sedan snabbt upp på den, och flög ner genom fönstret med den. Rövarna gav honom stora komplimanger. "Du är en tapper hjälte," sa de; "vill du vara vår kapten?"

Lilleput tackade dock nej, och sa att han först ville se världen. De delade nu upp bytet, men den lilla skräddaren bad bara om en kreutzer eftersom han inte kunde bära mer.

Sedan spände han på sig sitt svärd igen, sa adjö till rövarna, och fortsatte på vägen. Först arbetade han hos några mästare, men han tyckte inte om det, och till sist anställde han sig som tjänare på ett värdshus. Tjänsteflickorna kunde dock inte uthärda honom, för han såg allt de gjorde i hemlighet, utan att de såg honom, och han berättade för deras husbonde och husmor vad de hade tagit från tallrikarna, och tagit med sig ut ur källaren, för sig själva. Då sa de, "Vänta, vi ska ge dig igen!" och kom överens om att spela honom ett spratt. Strax därefter när en av tjänsteflickorna klippte gräset i trädgården, och såg Lilleput hoppa omkring och krypa upp och ner i växterna, klippte hon snabbt upp honom med gräset, knöt allt i en stor trasa, och kastade den i hemlighet till korna. Nu fanns det bland dem en stor svart en, som svalde ner honom utan att skada honom. Där nere var det dock inte trevligt, för det var helt mörkt, och det brann inget ljus. När kon mjölkades skrek han,

"Stripp, strap, strull,
Blir hinken snart full?"
Men ljudet av mjölkningen förhindrade att han blev förstådd. Efter detta kom husbonden in i ladugården och sa, "Den kon ska slaktas imorgon." Då blev Lilleput så rädd att han skrek ut i klar röst, "Släpp ut mig först, för jag är instängd inuti henne." Husbonde hörde det mycket väl, men visste inte varifrån rösten kom. "Var är du?" frågade han. "I den svarta," svarade Lilleput, men husbonden förstod inte vad det betydde, och gick ut.
Nästa morgon blev kon slaktad. Lyckligtvis träffade Lilleput inte ett enda slag vid styckningen och hackningen; han hamnade bland korvmassan. Och när slaktaren kom in och började sitt arbete, skrek han med all sin kraft, "Hacka inte för djupt, hacka inte för djupt, jag är bland det." Ingen hörde detta på grund av ljudet av hackkniven. Nu var stackars Lilleput i trubbel, men problemen skärper vitsen, och han hoppade ut så smidigt mellan slagen att inget av dem träffade honom, och han kom undan med livet i behåll. Men fortfarande kunde han inte komma undan, det fanns inget annat att göra än att låta sig stoppas in i en blodkorv med bitar av bacon. Hans utrymme där var ganska trångt, och dessutom hängdes han upp i skorstenen för att rökas, och där hängde tiden fruktansvärt tung på hans händer.

Till sist på vintern togs han ner igen, eftersom blodkorven skulle serveras till en gäst. När husmodern skar den i skivor, var han noga med att inte sträcka ut huvudet för långt, för att inte en bit av det skulle skäras av; till sist såg han sin chans, skapade en passage för sig själv, och hoppade ut.

Den lilla skräddaren ville emellertid inte stanna kvar längre i ett hus där han hade det så dåligt, så han gav sig genast av på sin resa igen. Men hans frihet varade inte länge. På landsbygden mötte han en räv som i ett ouppmärksamt ögonblick fångade honom. "Hallå, herr Räv," skrek den lilla skräddaren, "det är jag som sitter fast i din hals, släpp ut mig igen." - "Du har rätt," svarade räven. "Du är nästan ingenting för mig, men om du lovar mig hönsen i din fars gård ska jag släppa dig." - "Med största nöje," svarade Lilleput. "Du ska få alla tuppar och hönor, det lovar jag dig." Då släppte räven honom igen, och bar honom själv hem. När fadern återigen såg sin kära son, gav han villigt räven alla höns han hade. "För detta ger jag dig också en fin bit pengar," sa Lilleput, och gav sin far kreutzern som han tjänade på sina resor.

"Men varför fick räven de stackars kycklingarna att äta?" - "Åh, du dumma, din far skulle säkert älska sitt barn mycket mer än hönsen i gården!"

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.