Thursday Sep 26, 2024

Vargen och räven

Vargen hade räven med sig och vad än vargen önskade, det var räven tvungen att göra, för han var den svagare och skulle gärna ha blivit av med sin herre. Det hände en gång när de gick genom skogen att vargen sa, "Rödräv, skaffa mig något att äta, annars äter jag upp dig själv." Då svarade räven, "Jag vet en bondgård där det finns två unga lamm; om du vill, kan vi hämta ett av dem." Det passade vargen, och de gick dit, och räven stal det lilla lammet, tog det till vargen och gick iväg. Vargen åt upp det, men var inte nöjd med ett; han ville ha det andra också, och gick för att hämta det. Men eftersom han gjorde det så klumpigt, hörde lammet mamma honom och började skrika fruktansvärt och bräka så att bonden kom springande dit. De hittade vargen och slog honom så obarmhärtigt att han gick till räven haltande och ylande. "Du har vilselett mig fint," sa han; "jag ville hämta det andra lammet, och lantfolket överraskade mig och har slagit mig till en gele." Räven svarade, "Varför är du en sådan glupsk?"
Nästa dag gick de åter ut på landet, och den girige vargen sa återigen, "Rödräv, skaffa mig något att äta, annars äter jag upp dig själv." Då svarade räven, "Jag vet ett bondhus där frun bakar pannkakor ikväll; vi ska få några av dem till oss själva." De gick dit, och räven smög runt huset, och tittade och sniffade omkring tills han upptäckte var fatet var, och sedan drog ner sex pannkakor och bar dem till vargen. "Här är något för dig att äta," sa han till honom, och gick sedan sin väg. Vargen svalde ner pannkakorna på ett ögonblick, och sa, "De gör att man vill ha mer," och gick dit och rev ner hela fatet så att det gick sönder. Detta gjorde ett sådant oväsen att kvinnan kom ut, och när hon såg vargen ropade hon på folket, som skyndade dit, och slog honom så länge deras pinnar höll ihop, tills han med två haltande ben och ylande högt, kom tillbaka till räven i skogen. "Hur förskräckligt du har vilselett mig!" skrek han, "bönderna fångade mig och garvade min hud åt mig." Men räven svarade, "Varför är du en sådan glupsk?"

På den tredje dagen, när de var ute tillsammans och vargen bara kunde halta smärtsamt, sa han återigen, "Rödräv, skaffa mig något att äta, annars äter jag upp dig själv." Räven svarade, "Jag känner en man som har slaktat, och det saltade köttet ligger i en tunna i källaren; vi ska hämta det." Sa vargen, "Jag ska gå när du gör det, så att du kan hjälpa mig om jag inte klarar av att komma undan." - "Jag är villig," sa räven, och visade honom stigarna och vägarna varigenom de till slut nådde källaren. Det fanns kött i överflöd, och vargen attackerade det genast och tänkte, "Det finns gott om tid innan jag behöver sluta!" Räven tyckte också om det, men tittade omkring överallt, och sprang ofta till hålet där de hade kommit in, och provade om hans kropp fortfarande var tillräckligt smal för att kunna komma igenom det. Vargen sa, "Kära räv, berätta för mig varför du springer hit och dit så mycket, och hoppar in och ut?"

"Jag måste se till att ingen kommer," svarade den sluga killen. "Ät inte för mycket!" Då sa vargen, "Jag ska inte gå förrän tunnan är tom." Under tiden hade bonden, som hade hört ljudet av rävens hopp, kommit in i källaren. När räven såg honom var han ute ur hålet med ett enda hopp. Vargen ville följa efter honom, men han hade gjort sig så fet med att äta att han inte längre kunde komma igenom, utan fastnade. Då kom bonden med en käpp och slog ihjäl honom, men räven hoppade in i skogen, glad att bli av med den gamla glupskheten.

Detta avsnitt levereras till dig av Podbean.com.